Vi åkte in till Falun klockan tre på natten till lördagen efter värkar sedan torsdagen, regelbundna sedan 18 tiden på fredagen men fem minuters intervaller. Hade värkar som bara gjorde ont fram i magen, så jag trodde inte att det var på riktigt den här gången heller. Har ju hört att förlossningsvärkar ska kännas som ett bälte som dras åt, och det gjorde det ju inte. Eftersom jag haft så mycket förvärkar, som faktiskt gjort mer ont än dessa, så var jag fullkomligt övertygad om att vi skulle få åka hem igen. Men det var på riktigt, och vi fick inte åka hem.


Varje litet gupp på vägen dit satte igång värkar, så åkturen var minst sagt smärtsam. Jag tror aldrig det känts som att Falun legat så långt borta någon gång tidigare. Kallsvettades och försökte andas så som vi gått och fått lära oss på profylaxkursen. Som tur var fanns det platser lediga på parkeringen direkt utanför förlossningen, så Anders (pappan) behövde inte åka iväg och parkera bilen på stora parkeringen utan kunde följa med mig in på en gång.


När vi kom in så fick vi först ligga med CTG (hjärtljuds och sammandragningsmätare) en stund för att kolla läget, och visst var där värkar, men inte tillräckligt effektiva visade det sig. Barnmorskan oroade sig lite över vissa svackor i bebisens hjärtljud när jag hade värkar, så det spelade nog stor roll i att vi fick stanna över natten och inte åka hem med sovdos. Var öppen två centimeter och tappen var en centimeter och uppmjukad. Jag fick sedan bricanyl, smärtstillande och sömntabletter för att se om jag kunde få sova lite. Men värkarna släppte inte under natten, så jag sov inte en minut. Anders han sov så gott på en madrass på golvet han.
Står på knä i sängen på morgonen och andas när en barnmorska kommer in, ”sover man sådär?” utbrister hon och jag muttrar tillbaka ett ”nej...”.


Det visar sig att jag bara öppnat mig en centimeter till under natten. Men på grund av dipparna i bebis hjärtljud togs vid nio tiden på morgonen beslutet om att ta hinnorna och vattnet för att få igång förlossningen, och sätta elektrod på hans huvud. Redan då hade bebis bajsat i vattnet och var lite stressad. Elektroden fick de dock sätta om tre gånger pga den ramlade ur hela tiden. Anders vaknade efter ett tag, och det enda han verkade oroa sig över var parkeringen, men vi fick ett parkeringskort, så det kunde han släppa i alla fall.


Värkarna ville dock inte komma igång ordentligt, så de gjorde ingen större nytta.
Min puls däremot gjorde personalen oroad, så akutläkarna kallades dit med EKG maskin. Hade en vilopuls på 150! De hittade dock inte vad det berodde på, så jag ska få gå till hjärtläkare sen efter efterkontrollen och göra ett nytt EKG och kolla ordentligt.
Värkstimulerande dropp sattes strax efter 12 på dagen för att effektivisera värkarna. En halvtimma efter att droppet satts fick jag börja med lustgas. Inte förrens runt fyra började det hända grejer, innan dess hade jag öppnat mig totalt 5 cm under de timmar jag varit inne.


Hade nu konstanta värkar, fick ingen paus emellan dem alls, och jag var helt slut och ville bara sova. Barnmorskan föreslog EDA, men jag var fortfarande mycket skeptisk, jag ville ju inte ha epidural. Men jag hade så ont, och var så trött, så jag tackade ja till slut. Beslut om Epidural togs, men sattes inte förrens strax före fem. Jag sög lustgas under tiden, var tvungen att ligga blick stilla på kanten av sängen och kuta med ryggen. Inte det lättaste under konstanta värkar. Minns att jag sa ”jag kommer hata mig själv för det här senare, jag vill ju egentligen inte det här”. Första epiduralen tog dock inte, så en halvtimma senare sätts ännu en.


Klockan 19 är jag öppen 9 centimeter och har börjat få krystvärkar, som dock går att stå emot (man ska inte krysta förrens 10 cm är öppet) så jag ser väl ganska lugn ut där jag ligger. Då får Anders för sig att han vill ta en promenad! Jag tyckte han var helt dum i huvudet, och det tyckte sköterskan med, så han fick gott stanna kvar. Och tur var väl det, annars hade han nog missat slutklämmen.
Var en mycket läskig känsla när kroppen ville krysta och jag tillslut inte kunde stå emot. Jag VISSTE ju att man inte ska krysta förrens man är helt öppen, men det var helt omöjligt att stå emot!


Provade många olika ställningar, stod bland annat på knä i sängen medan Anders masserade min rygg. Jag var dock bortdomnad i hela vänstra sidan av ryggen, så det kändes mest obehagligt när han strök där över.


Bebisen började må mer och mer dåligt med rejäla dippar i hjärtljuden så laktatprov (för att se hur mycket mjölksyra bebisen har i blodet) tas regelbundet. Värdena stiger snabbt så 19.25 tas beslut om sugklocka. Pratas också om katastrofsnitt, och narkosläkare kallas in.
Efter det går allt mycket snabbt.


Jag får lägga mig i gynekologställning, trots att det var den ställningen jag helst ville undvika, och lägga upp benen i såna där hållare. De var dock helt ojämna, och det kändes som det tog jättelång tid innan de rättat till de där förbaskade benhållarna, även om det inte kan varit längre än bara någon minut. Läkaren hade svårt att få dit klockan för att jag hade "för starka" bäckenbottensmuskler, så hon fick slita sönder (aj!) dem med handkraft för att kunna fästa klockan. Kommer ihåg att läkaren frågade Anders medan hon försökte få dit klockan om jag ville ha smycket kvar, och han sa att jag ville det.


Mina värkar var alldeles för ineffektiva, hann bara med en krystning per värk. På grund av att det var så bråttom att få ut bebis slet de ut honom även när jag inte hade värkar, en mycket smärtsam och för mig traumatisk upplevelse. Jag bönade, bad och skrek i masken att jag inte hade värkar, för att få dem att sluta dra, men de drog ändå. ”Nu ska bebisen ut” kommer jag ihåg att läkaren sa, och jag tänkte att de kommer dra sönder hela mig. Trots både epidural och lustgas hade jag mer ont än jag någonsin tidigare haft. Visst hade jag räknat med att förlossningen skulle göra ont, men att föda utan att ha värkar, utan att få göra jobbet själv, var fruktansvärt. Tänkte också att det är tur att bebis har så bra pappa som kan ta hand om honom, för nu dör jag.


Men han kom ut i alla fall, kommer ihåg den ploppande känslan när huvudet kom ut, och sedan hur resten av barnet ”klafsade” ut. Han liksom gled ut med ett stort klafs.
I mitt chockade tillstånd var det första jag sa "han är ful, jag vill inte ha honom" innan jag ens tittat på honom. Lustgasen har en ganska otäck biverkning, man hör allt två gånger, så två gånger hör jag mig själv säga att mitt barn är fult, och undrar var sjutton det kommer ifrån. Det andra jag sa var "jag vill att han ska hela Liam". Anders han bara grät sa ”ja” och nickade.


Liam fick komma upp på mitt bröst som en våt och kladdig hundvalp, och jag bara gråter och suger lustgas. Jag är väldigt glad över att de hade möjlighet att vänta med avnavlingen av honom tills navelsträngen slutat pulsera. Anders fick sedan skakade klippa navelsträngen. Moderkakan kom ut utan problem, så de började sy ihop mig på en gång i stort sett. Jag fortsatte att suga lustgas, men var livrädd för att andas ut gasen på bebis, så jag tog till och med extra inandningar utanför masken och andades ut i den.


Missade att suga lustgas de första sticken, troligtvis var det bedövningssprutan jag kände. Det misstaget gjorde jag dock inte om. Kommer ihåg att en av barnmorskorna frågade under tiden de sydde om det fortfarande gjorde ont, men jag bara ruskade på huvudet, stönade ett ”neeej” och fortsatte suga lustgas. Jag blev sydd med fyra inre stygn, har en bristning från klitoris och ända bak till ca tre millimeter från ändtarmsöppningen som de tråcklade ihop. En av de inre blygdläpparna är helt av, men det sydde de inte, utan det får självläka. Musklerna som de slet sönder får också självläka, men jag får inte knipöva på några veckor för att låta dem vila.


Vi gick igenom tre skiftlag under förlossningen, och jag har bara vaga minnen av dem, vet att det var en av barnmorskorna under det sista skiftlaget som jag irriterade mig nått sjukt på, varje gång hon kom in så sa hon "härligt, härligt" hur många gånger som helst, som en skiva med ett hack i... Och med lustgasens effekt så sa hon ju det dubbelt så många gånger... Sjukt irriterande. Och man vill inte höra att allt är härligt när man har så ont, inte jag i alla fall...


Redan en timma efter förlossningen fick jag gå och duscha, och tar mig precis tillbaka till rummet innan jag håller på och svimmar. Det lät plötsligt som om barnmorskan och Anders stod i andra ändan av en korridor och pratade och svetten rann från mig, så jag fick sätta mig ned. Sen blev det rullstol för mig. Vi rullades ner till BB ungefär två timmar efter Liams ankomst. Jag var helt slut, hade inte sovit alls sedan natten mellan torsdag och fredag, och den natten hade jag oregelbundna värkar hela natten så jag sov inte speciellt mycket då heller. Men ändå kunde jag inte sova nu efteråt heller, varenda litet knyst från bebis var man klarvaken, och så hade jag så sjukt ont. Allt jag fick som smärtstillande var alvedon, hurra... :/


Vi blev kvar på BB ända tills i Onsdagen (4 dagar), dels för att förlossningen var så svår, men dels också för att amningen inte ville komma i gång och han tappade mer i vikt än vad han fick (de får tappa 10% av sin födselvikt). Liam var också så slut efter förlossningen, så han tuttade nästan ingenting det första dygnet, vilket ledde till att mjölken rann till ett dygn försenat. Vi lyckades tack och lov vända viktminskningen med hjälp av pumpning och ersättning.



Det ligger någon slags overklighetskänsla över allt fortfarande, känns som vi lånat honom och när som helst kommer det komma någon och ta tillbaka honom... Svårt att få grepp om att han faktiskt är våran, att han faktiskt är min... Känns som Anders lättare har kunnat ta till sig Liam, det är så härligt att se dem ligga och mysa tillsammans, far och son. Jag tror chocken fortfarande sitter i för min del, jag tycker att Liam är precis som alla andra små bebisar, och jag tvivlar på att jag skulle känna igen honom om man råkade blanda ihop honom med en bunt andra bebisar. Känns läskigt, och tanken har ju slagit mig att ”tänk om jag aldrig kommer känna mer än så här”. Visst tycker jag om honom, det är inte det, men just den där översvallande kärleken har inte infunnit sig.


Jag mår under omständigheterna bra, visst är jag öm och skulle nog heller käka skit än kissa, men det är ju sånt som går över. Känns som det kommer ta lång tid att bearbeta förlossningen, men i det stora hela så är jag sjukt glad över att slippa snitt i alla fall. För hade det blivit katastrofsnitt så hade de sövt mig, och jag skulle inte vetat hur det gått med Liam förrens jag vaknat.
Och jag kan säga som så att fler barn vill jag ha, för det kan i alla fall inte bli mycket värre än vad det var, alltid någon tröst. Men jag vet inte om jag vågar föda igen, det blir en senare fråga. Det är hur som helst inte aktuellt nu på ett tag framöver.