Jag vet inte riktigt hur jag skall börja. Början av en berättelse kan vara det svåraste av allt. Speciellt när det man vill få fram i texten inte är fin prosa eller underhållande. Men jag måste ändå försöka att berätta. Försöka att berätta det som plågat mig under alla dessa år. Om ni frågar mig hur jag har burit på allt det som nu förs fram, svarar jag att det fanns inget annat sätt för mig än att bära det. Det mina upplevelser i det förgångna fört med sig är att jag nu mer och mer kan se min egen roll i situationerna som jag då ställdes inför.

Många av våra flyktbeteenden som vi har, beror på att vi inte vill till ta itu med vårt bagage. Det tunga bagaget från det förgångna som vi kånkar på. Ibland kan ryggsäcken bli alltför tung. Då har vi två val, antingen tar vi itu och gör en inventering av bagaget, eller så viker sig våra ben under dess tyngd. Det som är lärorikt är att även möta sig själv med alla fel och brister som man har, men att ändå älska sig själv, trots allt. Det är kanske det svåraste mötet vi kan ge oss in på. Nu kanske det inte blir en sådär naken skildring av mig här, som ni är vana vid. Det jag kort tänkte berätta om är hur jag i en krissituation lyckades göra något som var bra för mig av den.

Jag hade i mina ögon en gång för mycket, lyckats bli av med ett arbete på kommunen. Som jag då först reagerade på den situationen, var att tycka att det var chefens fel, som inte var stark eller förstående nog inför mig som anställd. Det var en anställd en gång som sade att inför varje personalmöte, så satte min chef som på nålar, för hon visste aldrig vad jag skulle säga. Ja, jag var oberäknelig där i det avseendet. En gång så satte jag och chefen i fikarummet och fikade. Jag sade då till chefen att hon var en riktig kossa. Chefen tittade på mig lite osäkert. "Ja," sade jag så. "Det här måste du kunna ta, du som gått den där kursen i konfliktlösning." Det var mest att jag sade sådana saker på skoj, men förståelsen var ringa från cheferna för sådant skoj.

I alla fall så kom jag in i en situation då jag återigen stod där som arbetslös. Eller som jag tycker låter bättre, jag var återigen fritidsforskare.  Jag såg och letade fel på cheferna och på kommunens arbetsorganisation. Engagerade mig aktivt i ideella föreningar mot mobbning i arbetslivet. Skrev långa artiklar om kommunens bristande ansvar gentemot den anställde. Ja, jag läste även upp i radio några inlägg om kommunens bristande kapacitet i samhället.

Sedan så kände jag att det inte gick och fly längre. För jag kom i kontakt med människor som enligt egen utsago blivit mobbade i arbetslivet, och hela tiden ältade om sin historia. Hur utsatta de varit och vilka hemska chefer  som de haft. Då var det något som gjorde att jag insåg, att så hade även jag gjort. Jag började mer och mer att inse min egen roll i situationerna som jag hade hamnat i . En dag på morgonen hörde jag i program 1 om en same i Lappland. Eller skriver man om en lapp i Sameland? I alla fall så gick det programmet ut på att folk från hela Europa sökte upp denna man och vistades i hans närvaro. Efter mötet med honom så blev dom helt andra människor som såg en mening i sin tillvaro.

Jag ringde då upp Sveriges radio och tog kontakt med programansvarige för just det radioprogrammet. Så fick jag adressen till den mannen jag hörde om på radion. Jag packade min ryggsäck och bokade en tågbiljett till den delen av Lappland som är mest ogästvänlig. Där någonstans skulle jag så finna honom i en kåta.

Det var  under våren det hela. Då jag anlände via tåget till en by, gjorde jag mig så åstad in i den svenska fjällvärlden. Jag såg fjällen. Efter ett tag upplevde jag den också. Så, när jag hade gått cirka en mil, märkte jag att luften blev renare. Andningen föll sig med ens även den enkel. Jag gjorde en paus och bestämde mig för att njuta av naturen invid en porlande bäck. Klar och flödande vatten såg jag. Med ens var det något i mig som gjorde att jag blev uppmärksam på mig och på allt runt ikring mig. Jag var ett med mina upplevelser och med det som omgav mig. Solen flödade även den ymnigt och gjorde att jag såg allt i ett annat ljus. Jag behövde inte träffa en klok same för att inse att det jag hade omkring mig och i mig själv, är något att sätta värde på och ta tillvara. 

Det vi människor ofta gör är att fly ifrån vårat innersta, för att kunna fungera och vara lättsamma i ett samhälle som kräver det. Det är på bekostnad av vårt inre som då för det mesta inte får någon uppmärksamhet. I denna vandring hade jag hittat mig själv i sökandet efter en same som jag förväntade mig skulle sitt inne med alla svaren som jag förstås själv hade, i mitt innersta.