jag vill kunna skrika ut att
HA
jag är inte som du
jag flyter runt i universum från plats till tid till inget alls
och det enda som fångar min uppmärksamhet är tiden och dess eviga frånvaro som allt för mycket liknar din
närvaro
men vad har jag att säga till om jag är ju bara en liten plastbit som inte kan stanna tiden eller solen eller vinden eller pennan i min hand för allt bara kommer som solens neverending strålar (som trots allt kommer ta slut någon gång) och som skiner på mig och på
allt runtomkring oss och vi fascineras av att vi bara är obetydliga som en liten jävla plastbit som betyder så mycket för någon
och den någon är inte
tiden