Är det för att vi måste stå ut med
vetskapen om vår dödlighet, som vi
har utrustats med förmågan att kunna
känna lycka?

Att få uppleva lycka är ingen mänsklig
rättighet som många tror.
Jag tror inte att livet är ett ständigt
pågående lyckligt tillstånd.
Det svåra är att om man har upplevt
lyckolandet så vill man dit igen, igen
och återigen..... ett behov har väckts.

För mig har det stora varit att lära mig
att leva utan den lycka som förunnats
mig i livet. Att lära mig att inte vakna
med den jag älskar, att inse att han
aldrig mer återkommer.....aldrig mer få
krama honom, tala med honom, hålla
hans hand, se in i hans varma blick....

- att lära mig vad ordet aldrig betyder -

Ibland säger man att vårt vemod och
vår längtan efter lycka kommer av att
vi har "rester av minnen" från vår tid
som Adam och Eva i paradiset......

Min sorg klingar av, trots att kärleken
finns kvar, men i en lycka lika ouppnåelig
som att fånga himlens stjärnor......

Det är märkligt, men sorgen har tagit
något med sig......mina förväntningar
är borta.
Andra människors olika beteenden är
på ett märkligt sätt inte till för mig.
Inte så att jag inte tycker om eller bryr
mig om andra. Tvärtom. Fast på ett för
mig helt nytt sätt.
Jag har inga ord på detta ännu. Det är
första gången jag försöker mig på att
hitta några.

Nu ser jag livet med andra ögon.
Jag tycker inte synd om mig, har för
mycket styrka i mig för att låta mig
vara evigt nedslagen.
Ibland vill människor försöka förstå
min ensamma situation och gör små
uttalanden som låter så patetiska för
att de omöjligt kan begripa hur det är
eftersom de lever med sina familjer.
Jag berörs nog inte av det de säger,
deras ord kommer från en annan värld. 

Heder åt den som sa......detta kan jag
överhuvudtaget inte sätta mig in i,
men jag känner med dig och skulle nog
ha gjort som din gräsklippare - gett upp.
En sådan kommentar ger styrka och ett
inombords varmt och gott leende.....

Igår fann jag ett kort som min älskade
hade skickat från Upplands Väsby när
han var på tjänsteresa där 1994.
Framsidan var en hund med hjärtan
runt.....han ylar texten JAG LÄNGTAR
Min älskade skriver hur han saknar mig
och avskyr att resa iväg, och att hans
behov av våra samtal är så stort så han
känner sig ensam......
så avslutar han med "min älskade vildros"

Var och en förstår att jag inte kunde annat
än stå still där i det frusna ögonblicket, med
kortet tätt tryckt intill hjärtat, som ju inte
gjorde annat än ropade efter honom.
Men den där tårefloden som aldrig brukade
ta slut, den kom inte.
Det var som om kortet och texten kröp in i
mitt hjärta, stannade där och stängde till
om sig.....dörren gled helt tyst igen.....

Natten var fylld av drömmar. Rörigare än
någonsin. Plötsligt är en av mina tidigare
drömmar här efter massor av år.
Vatten. Jag är ute på havet. Och den här
gången var situationen ganska lugn och
inte som förr när jag håller på att drunkna
eller förlisa på olika sätt.
Mina vattendrömmar har följt mig i hela
mitt liv......men det är säkert över tio år
sedan sist.

Drömmar är som de är, svåra att minnas.
Känslan jag hade när jag vaknade, var en
lugn tillförsikt, och jag hade egentligen
kunnat vara utan att vakna......men gjorde
det ändå utan olust.

Kanske något nytt är på väg.
I alla fall är jag det. För jag åker till Korsika.
Jag återkommer när jag är hemma igen.....

Lev väl alla mina vänner - ni finns i mina tankar