Du slängde dig på dörren och sprang ut. Jag stod kvar ett hjärtslag och sedan gick jag fram till fönstret och tittade ut. Där, i gatlycktans sken, stod du och blundade med ansiktet vänt mot skyn. Så lyfte du upp armarna och sprang upp och nerför gatan. Ja, det såg nästan ut som om du låtsades vara ett flygplan.

Efter ett par vändor verkade du tycka det blev tråkigt, så du hoppade över grannens nyplanterade häck och tillbaka, rätt ner i största vattenpölen. Där stod du ett tag och hoppade, tills du slängde ett öga mot huset och våra blickar möttes. Du verkade skratta till och gick tillbaka in i våran trädgård, jag hörde hur dörren öppnades. Jag stod kvar vid dörren och log.

Ibland förstår jag inte dina tokigheter, dina impulser som kommer från klarblå himmel, men det är ändå bland annat det som gör att jag älskar dig, och kommer så göra ända tills hjärtat slutar slå.