Här sitter vi i solen, jag och min älskade. Den steker på våra brunbrända axlar. En rufsig brun hund springer förbi, glatt viftandes på svansen. Här sitter vi, mittemot varandra på ett litet strandcafé med varsin stor vedungseldad pizza framför oss. Doften från den nygräddade pizzan blandas med den salta lukten av hav och ljudet från en småstad i rörelse. Vi höjer våra glas.
– Skål, säger jag. Skål för oss.
Hon ler stort.


29 januari, två år tidigare.
Jag tog en promenad i parken i dag. Jag gick omkring och bara tittade på allting; på istapparna som hängde likt långa glittrande diamanter ner från hustaken. På småfåglarna som pipande och tjattrande flög omkring och jagade varandra. Det är länge sedan jag själv lekte så som fåglarna. Det känns som om det mesta är väldigt länge sedan. Det är 6 år sedan jag gick i pension. Det är 10 år sedan jag opererade höften, 15 år sedan jag försökte lära mig spela golf och 30 år sedan jag hade min 40-årskris. Det är 50 år sedan jag sist var kär.


5 februari.
Jag tycker om att tänka på livet som en stor och underbart vacker trädgård. En trädgård full av blommor, buskar och träd. En trädgård där man kan vandra omkring i grönskan samtidigt som dagsländorna svävar omkring och försöker göra sitt korta liv så bra och innehållsrikt som möjligt. En trädgård där murgrönan klättrar och springbrunnarna och bäckarna porlar. Ibland skiner solen i livets trädgård, ibland inte. Mitt liv är som en gammal och igenväxt trädgård. En trädgård där ingen har planterat något nytt på flera år. Trädgårdsmästaren har varit försvunnen sedan länge. Nu väntar jag på en ny.


11 februari.
Det satt en liten rufsig gråsparv på mitt balkongräcke i morse. Där, bland alla döda pelargoner i balkonglådan satt den och kvittrade. Den tittade nyfiket på mig med sina små svarta pepparkornsögon. Jag kunde inte låta bli att le. Jag tycker om gråsparvar. Jag tycker om att de är små och grå men ändå så fulla av liv och glädje. Jag kanske borde köpa några nya blommor till balkongen. Några som piggar upp. Solrosor kanske.


19 februari.
Idag bytte jag telefonabonnemang. Jag blev övertalad av en hurtig försäljare utanför mataffären. Med det här nya abonnemanget ringer jag gratis efter klockan sex. Dessutom fick jag en mobiltelefon som tack när jag bytte till deras abonnemang. Jag behöver ingen mobiltelefon.


6 mars.
Det regnade hela dagen. Nu har den gråa snön förvandlats till grått slask. Jag längtar efter våren. Den borde vara här nu.


9 mars.
Idag gick jag ut och åt lunch på en ny restaurang. Jag satt ensam vid ett bord för två med en enorm portion pasta på bordet. Det regnade utanför. Jag betalade och gick därifrån. Pastan stod orörd kvar. Jag satte mig i en mjuk röd fåtölj på bibliotekets barnavdelning istället. En mamma satt i en soffa med sin lilla dotter i knäet. De läste en berättelse om en prinsessa och en tomte som flög genom fluffiga rosa moln på en hallonröd drake. Flickan skrattade högt när tomten träffade på en elak häxa som förvandlade hans näsa till en falukorv. En förvirrad bibliotekarie med långt rött hår försökte förgäves hindra två små flickor från att skrikandes och skrattandes jaga varandra fram och tillbaka mellan hyllorna. En smal pojke satt på en pall och bläddrade i en bok om vargarna i Nordamerika samtidigt som hans pappa betraktade honom från en soffa några meter därifrån. Jag lutade mig tillbaka och njöt av allt liv.


12 mars.
Lägenheten ovanför mig är till salu. Ett företag har haft den som övernattningslägenhet åt sina anställda innan. Det kom aldrig någon anställd för att sova där. De små vita plastbokstäverna som förut bildade orden ”Små försäkringar AB” är borta. Jag kommer inte sakna dem.


14 mars.
Jag har sått solrosfrön idag. Jag lade gamla dagstidningar över bordet och en stor säck jord på golvet. Det regnade utanför. Jag skvätte jord, solrosfrön och vatten över hela golvet. Det var härligt. Nu står krukan med solrosfrön i fönstret vid balkongen. Jag vågade inte sätta ut den på balkongen. Inte än. Inte nu. Jag väntar tills solen kommer. Solen och våren.


20 mars.
Jag har hört steg i trappan och ljudet av möbler som flyttas runt i lägenheten ovanför hela dagen. Någon har flyttat in. Det har kommit upp tre små skott i krukan.


26 mars.
Jag satt i en gammal solstol på balkongen och solade idag. Jag hade krukan med de små skotten bredvid mig. De har vuxit. Jag satt där och tittade ut över alla hustak och trädkronor när någonting kom nervirvlande och landade i min balkonglåda. Det var en liten blå blomma. En hoppets blomma som landade i min balkonglåda.


29 april.
Jag gick upp tidigt i morse för att tvätta. Med tunga steg gick jag ner för trapporna, ner till tvättstugan. Det regnade utanför. Tvättstugan var tom och tyst. Sakta började jag sortera mina smutsiga kläder samtidigt som jag såg regnet falla och slå i marken utanför. När jag skulle lägga in mina skjortor i tvättmaskinen vaknade jag till. Det låg redan någonting där inne. Någon hade glömt någonting beigt och skrynkligt i tvättmaskinen. Jag stack in handen för att ta ut det. Det var ett par trosor. Ett par stora beiga damtrosor. Förvirrad stod jag där med ett par trosor i handen och smutstvätten i famnen. Dammet virvlade omkring mig. Jag släppte ner tvätten på ett vingligt blåmålat träbord och visste inte vad jag skulle göra. Regnet föll.


30 april.
Jag har öppnat dörren minst tio gånger idag. Jag har öppnat dörren, stått där på tröskeln med ett par trosor i handen, tvekat och sedan stängt dörren igen. Jag har öppnat dörren, långsamt gått upp en trappa, stått utanför dörren där de små plastbokstäverna numera bildar namnet U. Svensson. Tvekat. Tvekat och sedan gått ner för trappan igen. Det är U. Svensson som tvättade innan mig. Det är U. Svensson som glömt sina nytvättade trosor i tvättmaskinen.


1 maj.
Idag gjorde jag det. När en trött vårsol sken in genom fönstret gjorde jag det. När gråsparven på balkongen kvittrade tog jag mod till mig, gick upp för trappan och knackade på U. Svenssons dörr med en gammal Konsumpåse i näven. En Konsumpåse med U. Svenssons trosor i. U Svensson öppnade. U. Svensson har kortklippt lockigt grått hår och stora blåa ögon som glittrar när hon skrattar. Jag mumlade någonting om tvättstugan och räckte fram påsen. U. Svensson rodnade lätt när hon såg vad den innehöll. Vi skrattade.

Jag och U. Svensson satt på hennes balkong och drack svart kaffe resten av kvällen. Det blommar på balkongen ovanför min. På U. Svenssons balkong. Små blå blommor virvlar sig runt balkongräcket och långa gröna rankor hänger ner över kanten. Ett litet olivträd står vid väggen. Det blommar på balkongen ovanför. På Ullas balkong.


2 maj.
Nu är våren här på riktigt. Jag mötte Ulla i trappan när jag var på väg ner för att köpa mjölk. Vi gjorde sällskap till den lilla affären på hörnet. Jag köpte ett paket mjölk. Ulla köpte en burk svarta oliver. På väg hem satte vi oss på en gammal parkbänk. Ulla öppnade sin olivburk och där satt vi solskenet och smaskade i oss oliver. Skrattandes tävlade vi om vem som kunde spotta iväg olivkärnorna längst. Jag vann med bara några centimeter.


5 maj.
Ulla bjöd mig på middag i sitt kök. Hon hade lagat italienskt. Vi satt och åt pasta med musslor och pratade om allt mellan himmel och jord: om promenader, om växter, om böcker och om Italien. Jag har aldrig varit i Italien men när Ulla berättade för mig så kunde jag verkligen se allt framför mig. Jag kunde se Roms trånga gränder, Colosseum, stora glassar, pizzor och vackra stränder. Mörkret föll utanför. Hos oss sken fortfarande solen.


29 maj.
Idag var vi på konstmuseum. Där fanns en tavla som hette ”Förgätmigej”. Den föreställde ett enda virrvarr av färger med en ensam blå blomma nere i högra hörnet. Vi stod där länge och beundrade tavlan. Jag förklarade att om jag hade haft råd så skulle jag köpa tavlan till henne.
- Så att du inte glömmer mig, förklarade jag.
- Det behövs inte, svarade hon. Jag glömmer inte dig.


20 juni.
Mina solrosor står ute på balkongen och lyser. De har vuxit och blivit nästan två meter höga. Nu skiner tre små solar utanför mitt fönster varje dag. Det är härligt att vakna till det.


17 juli.
Grusgångarna längst bort i parken är perfekta att spela boule på. Det gjorde vi idag, jag och Ulla. På de gångarna går inte så många. Vi var där hela dagen, och ingen kom förbi på hela tiden. Det var bara vi, fåglarna och fjärilarna. Bakom oss blommade rosorna, pilens grenar gungade sakta i vinden och solen var på väg ner. Jag har aldrig upplevt en så vacker kväll. Aldrig någonsin. När vi var för trötta för att fortsätta spela så lade vi oss ner i gräset och såg den stora kastanjens blad vinka ner till oss. Det började skymma och det var bara fåglarnas kvitter som hördes. Med gräsfläckar på knäna och blommor i håret gick vi hemåt. Trötta och lyckliga.


28 juli.
Jag har bakat kanelbullar. Stora kanelbullar med mycket smör, kanel och socker. Jag satt på balkongen som vanligt, med en varm kanelbulle i handen och ett stort glas fyllt med kall citronsaft bredvid mig. Kvällssolen sken.


3 augusti.
Jag och Ulla har börjat på en kurs tillsammans. Det är en kurs i italienska för nybörjare. Det går riktigt bra för oss. Hittills har vi lärt oss både att hälsa och att fråga var toaletten ligger. Kursledaren säger att vi snart kommer prata italienska som riktiga italienare. Jag har träffat en vän på kursen. Han heter Lasse och fyller 69 till hösten. Han tycker också om gråsparvar.


15 augusti.
Nu blommar det i mitt livs trädgård. Nu porlar bäckarna och murgrönan klättrar för fullt. Nu skiner solen i min trädgård. Den stora eken växer så att det knakar och fåglarna sjunger sina vackraste melodier. På marken skuttar en liten gråsparv omkring. Trädgården är varken igenväxt eller övergiven längre. Den nya trädgårdsmästaren har kommit. Kommit för att stanna.


29 augusti.
Ulla och jag satt på hennes balkong i skymningen. Kvällarna börjar bli allt kallare. Hösten är på väg. Vi satt på varsin vit trädgårdsstol och såg himlen bli mörkare. Den lilla gråsparven lyfte från balkongräcket och flög iväg över taken. Ulla drog sjalen tätare omkring sig. Jag såg djupt i hennes violblå ögon.
Kom, sade jag. Kom så flyttar vi till Italien.