som i en dimma simmade jag in
som fisken i nätet och fastnade
som en paralycerad av tonerna
sövdes tappade jag räkning på tiden och
som en dödsdömd försvann hoppet

den lilla frusenheten
frös till is i mina ådror
jag blev patetiskt fången

som en blind fisk i havets
svartaste båt dog jag plågsamt
som en skändad brännde händerna
sakta över mitt skin och stannade
som en myra på jorden utan paraply
sköjlde dropparna likt bowlingklot

den lilla kroppen
skakade av rädsla
men du bara gjorde

som en docka utan hår och kläder
syndes alla konturer av skamen
som en döende fisk i nätet frystes
stunden till is och tårar var i vatten
som en förlorad gav jag upp mina tårar
slutade att drömma och dagarna försvann

det lilla hoppet
om att glömma
men du slutar inte