Jag besöker min mor som lever som pensionär i en svensk småstad. Min mor tar emot i sin lägenhet. Hon ser äldre ut än vad jag är van vid, hennes ansiktsdrag speglar ett lidande som inte fanns där tidigare. Jag börjar bli orolig över henne men visar det inte. Min mor ber mig att följa med henne till vardagsrummet, väl där säger hon åt mig att slå mig ned i hennes favoritfåtölj.

Hennes vardagsrum återger lite av hennes konstnärsnatur, då det är smyckat med tavlor hon målat av den gotländska naturen. På fönsterbänkarna finns även hennes keramik av bibliska figurer. Bokhyllorna är fyllda med otaliga böcker vilka är ett minne av min bortgångne far. Jag tackar ja till en kopp te, så min mor går till köket för att ordna till det.

Då jag nu är själv i vardagsrummet, överväldigas jag av barndomsminnen av hur min mor tog hand om mig, då jag led av en kronisk sjukdom. Självuppoffrande tog hon även hand om mina fyra syskon. Nu då hon ser gammal och sjuk ut, undrar jag hjälplöst vad jag kan göra för henne? Jag vet att hon har en stark integritet och att hon efter fars bortgång för nio år sedan, försökt att göra det bästa av sin situation.

Hur skall jag fråga henne på rätt sätt om hur hon har det utan att vara kränkande? Medan jag funderar på det kommer min mor tillbaka med kamomillte, ett te jag inte tycker om. Hon serverar aldrig det svarta te jag tycker om, då hon anser den vara skadlig för min hälsa. Hon sätter sig mittemot mig, i en gammal nött läderfåtölj. Nu då vi sitter så pass när varandra, ser jag ännu tydligare vilka spår ålderdomen har lämnat i hennes ansikte. Jag ser plågan i hennes ögon, som granskar mig noga. Jag är nära att fråga henne vad som är fatt, men väljer istället att prisa smaken på örteet jag nyss druckit

Det uppstår en lång tystnad mellan min mor och mig, det ligger inte en spänning i tystnaden, utan något outtalat som verkar besvärande för oss båda. Så bryter min mor tystnaden och frågar ifall det är i sin ordning att hon går till tandläkaren om en knapp timme. Jag nickar jakande och ser på mitt armbandsur som visar att klockan snart är tio på förmiddagen. Det är så mycket jag skulle vilja säga henne, om vad hon har betytt för mig, men istället sitter vi av den återstående tiden med meningslöst prat.

Så ger hon sig iväg, från vardagsrummet fönster ser jag hennes lilla gestalt sakta försvinna bort. När jag inte längre kan följa henne med blicken, vänder jag mig om i vardagsrummet och ser alla tingen där som påminner om en svunnen tid och på min barndom. Efter nästan två timmar är hon tillbaka.

Jag hör hur hon öppnar ytterdörren och väl i hallen möter jag upp och frågar om tandläkarbesöket. Hon svarar inte och med ytterkläderna på sig går hon in i köket. Jag märker att något är ordentligt fel, så jag följer henne in i köket. Jag frågar upprepande gånger var hon varit, men hon ignorerar mig. Men jag ger mig inte, så efter ett tag ger hon med sig och säger att hon inte varit hos tandläkaren, utan på sjukhuset. Där hon fått ett svar på ett tidigare prov. Svaret löd att hon har cancer. Jag förbannar min ihärdighet, det skulle varit så mycket bättre att inte veta detta! Så förbannar jag min egen egoism, för att jag bara tänker på mig själv.

Nu har min mor en son att dela sin börda med. Jag frågar henne då hur hon utan stöd kunde gå ensam till sjukhuset för att ta emot beskedet av läkaren. Hon svarar att hon inte ville belasta mig. Det är som något brister inom mig och jag vill så gärna krama om henne. Jag kramar så om henne och då vi inte brukar ge varandra ömhetsbetygelser, blir hon något förvånad. Sedan på kvällen lämnar jag henne igen, då jag går vänder jag mig om och ser att hon vinkar emot mig. Jag vinkar tillbaka och inser att det är nu idag, vi för första gången egentligen har träffat varandra