Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I landet Sverige besöker jag min mor

 

 

Jag besöker min mor som lever som pensionär i en svensk småstad. Min mor tar emot i sin lägenhet. Hon ser äldre ut än vad jag är van vid, hennes ansiktsdrag speglar ett lidande som inte fanns där tidigare. Jag börjar bli orolig över henne men visar det inte. Min mor ber mig att följa med henne till vardagsrummet, väl där säger hon åt mig att slå mig ned i hennes favoritfåtölj.

Hennes vardagsrum återger lite av hennes konstnärsnatur, då det är smyckat med tavlor hon målat av den gotländska naturen. På fönsterbänkarna finns även hennes keramik av bibliska figurer. Bokhyllorna är fyllda med otaliga böcker vilka är ett minne av min bortgångne far. Jag tackar ja till en kopp te, så min mor går till köket för att ordna till det.

Då jag nu är själv i vardagsrummet, överväldigas jag av barndomsminnen av hur min mor tog hand om mig, då jag led av en kronisk sjukdom. Självuppoffrande tog hon även hand om mina fyra syskon. Nu då hon ser gammal och sjuk ut, undrar jag hjälplöst vad jag kan göra för henne? Jag vet att hon har en stark integritet och att hon efter fars bortgång för nio år sedan, försökt att göra det bästa av sin situation.

Hur skall jag fråga henne på rätt sätt om hur hon har det utan att vara kränkande? Medan jag funderar på det kommer min mor tillbaka med kamomillte, ett te jag inte tycker om. Hon serverar aldrig det svarta te jag tycker om, då hon anser den vara skadlig för min hälsa. Hon sätter sig mittemot mig, i en gammal nött läderfåtölj. Nu då vi sitter så pass när varandra, ser jag ännu tydligare vilka spår ålderdomen har lämnat i hennes ansikte. Jag ser plågan i hennes ögon, som granskar mig noga. Jag är nära att fråga henne vad som är fatt, men väljer istället att prisa smaken på örteet jag nyss druckit

Det uppstår en lång tystnad mellan min mor och mig, det ligger inte en spänning i tystnaden, utan något outtalat som verkar besvärande för oss båda. Så bryter min mor tystnaden och frågar ifall det är i sin ordning att hon går till tandläkaren om en knapp timme. Jag nickar jakande och ser på mitt armbandsur som visar att klockan snart är tio på förmiddagen. Det är så mycket jag skulle vilja säga henne, om vad hon har betytt för mig, men istället sitter vi av den återstående tiden med meningslöst prat.

Så ger hon sig iväg, från vardagsrummet fönster ser jag hennes lilla gestalt sakta försvinna bort. När jag inte längre kan följa henne med blicken, vänder jag mig om i vardagsrummet och ser alla tingen där som påminner om en svunnen tid och på min barndom. Efter nästan två timmar är hon tillbaka.

Jag hör hur hon öppnar ytterdörren och väl i hallen möter jag upp och frågar om tandläkarbesöket. Hon svarar inte och med ytterkläderna på sig går hon in i köket. Jag märker att något är ordentligt fel, så jag följer henne in i köket. Jag frågar upprepande gånger var hon varit, men hon ignorerar mig. Men jag ger mig inte, så efter ett tag ger hon med sig och säger att hon inte varit hos tandläkaren, utan på sjukhuset. Där hon fått ett svar på ett tidigare prov. Svaret löd att hon har cancer. Jag förbannar min ihärdighet, det skulle varit så mycket bättre att inte veta detta! Så förbannar jag min egen egoism, för att jag bara tänker på mig själv.

Nu har min mor en son att dela sin börda med. Jag frågar henne då hur hon utan stöd kunde gå ensam till sjukhuset för att ta emot beskedet av läkaren. Hon svarar att hon inte ville belasta mig. Det är som något brister inom mig och jag vill så gärna krama om henne. Jag kramar så om henne och då vi inte brukar ge varandra ömhetsbetygelser, blir hon något förvånad. Sedan på kvällen lämnar jag henne igen, då jag går vänder jag mig om och ser att hon vinkar emot mig. Jag vinkar tillbaka och inser att det är nu idag, vi för första gången egentligen har träffat varandra








Prosa (Novell) av Mr Lindemann VIP
Läst 838 gånger och applåderad av 25 personer
Publicerad 2008-10-13 15:42

Författaren Mr Lindemann gick bort 2012. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.



Bookmark and Share


  Gisela Nordell
Du är så fin du mr Lindemann
ömtänksam och lyhörd
och försöker överbrygga
allt du kan...
det som är svårt...
Hon kan vara glad din mamma
som har en så fin son!
2009-05-09

  Eva Langrath VIP
En så ömsint vacker beskrivning . Tack för att delade den.

Eva
2008-10-19

  Blåbäret
vilken distans du får in mellan raderna...får rysningar inför hur du beskriver denna brist på kommunikation, som enbart pågår i huvudena...slutet triumferar och låter mig andas vanligt igen...det finns hopp...så bra skrivet
2008-10-17

  Angeldust
Kan inte riktigt formulera mig efter denna läsning.Tår i ögonvrån.Kram Tinny
2008-10-14

  Leva Livet
En fin, känslig novell som flyter... man kommer nära, men det finns ändå en känsla av att mycket mer finns mellan raderna.
2008-10-14

    ej medlem längre
Kan bara instämma i alla tidigare positiva kommentarer eftersom det här var en text med kött och blod som verkligen Berörde. Välskriven, väldisponerad och med ett mycket bra slut som verkligen beskriver hur man till sist ändå kan Möta varandra. Jag är glad att diktjaget fick den stunden, för den betyder nog en hel del. Texten sa mig i alla fall Mycket och applåderas stort!
2008-10-13

  vera gade VIP
Huvudpersonen i denna novell är en son som hann i tid- till sig själv.
2008-10-13

  Svartsilver
En underbar text men så mycket smärta så jag faller nästan i gråt.
Kram!
2008-10-13

  anits VIP
Berörande, texten etsar sig fast,
men att komma varandra nära,
innan hennes liv är slut, är så fint.
Tack för att du lät mig läsa
2008-10-13

  Mygg
Väldigt rörande och ömsint! En önskan att nå fram men något håller tillbaka. Känner igen det där såååå väl och i mitt fall blev det för sent.
Tack för en underbar berättelse!
2008-10-13

  Sladjana Zubcevic VIP
"...Nu har min mor en son att dela sin börda med. Jag frågar henne då hur hon utan stöd kunde gå ensam till sjukhuset för att ta emot beskedet av läkaren. Hon svarar att hon inte ville belasta mig. Det är som något brister inom mig och jag vill så gärna krama om henne. Jag kramar så om henne och då vi inte brukar ge varandra ömhetsbetygelser, blir hon något förvånad...."
Fint skrivet med värme om din vackra mor.
Smärtsamt vackert.
2008-10-13

  Ewa-Britt Nilson VIP
Når man fram till
sin mor fullt ut, innan
hennes liv är slut
är det absolut det
allra bästa attribut!
******************
2008-10-13

  Bjarne Nordbö
Delning av stund som etsar sig fast. Tack.
2008-10-13

    tramp
Fint skrivet med värme om din fina mor.
2008-10-13

  Lennart Bång
"..och ser att hon vinkar emot mig. Jag vinkar tillbaka och inser att det är nu idag, vi för första gången egentligen har träffat varandra"

Så vackert slut, men så tragiskt. Blir väldigt ledsen när jag läser denna. Ska ta och ringa min mamma genast, jag som de flesta (killar?) hör av mig alldeles för sällan. tack för insikten, tack!
2008-10-13

    ej medlem längre
Fint skrivet!
2008-10-13
  > Nästa text
< Föregående

Mr Lindemann
Mr Lindemann VIP