Stormen som drar sin förändring mot land
skymmer, får vågornas glitter att smälta.
Dyningar, en gång så bidande blå,
forsar nu livfullt och skummande grå.
Ohejdbar styrka av strömmande sälta
löser upp marken från årstidens band.

Guldsand som vitnat vid snäckornas skal
sveper kring dyner med aning om isen.
Gyllene former har smalnat och blekts.
Sidenmjuk slätt, där det skrattats och lekts
viskas till vila av brittsommarbrisen.
Nu är dess smekning mot kinderna sval.

Ögon som sov under solspunnen ro
öppnas mot världen, så vidgade klara,
blinkar förundrat mot allt som är nytt,
vet inget ännu om sommar som flytt,
lever på gnistan helt ny i sitt vara,
oskrivet ren inför sanning och tro.

Löven som vaggat i trädkronors sång
singlar den sista befriande biten.
Bladet är vänt i historiens pärm.
Dunkelt är skenet från nattlampans skärm,
lyser sin mildhet på slumrande liten:
Sov litet ännu, för resan är lång.