Du ser likadan ut, på något sätt. Jag kände igen dig direkt, vid en pelare bredvid tåget mot Borås. Ryggsäcken satt du på och hela din uppmärksamhet strålade ner på tidningen i dina händer. National Geographic. Bara det hade räckt för att jag skulle ha känt igen dig. När du sår upp på mig blev vi i samma sekund tjugofem igen.
Det var samma ögon som lekt längs solreflektionerna i mitt hår, samma djupbruna lugn som gjorde krossade glas och missförståndskrik till bagateller, om och om igen.

Darling.
Kommer emot mig, kyss på varje kind, en hand på korsryggen och en på halsen. Vigselringen brände kall mot min pulsåder; Darling you look lovely. So do you, goodness it´s been years. Femton, ja det otroligt hur tiden går.
Snabbspolar våra liv på vägen mot Espresso House, du har sett din första älg utanför Dals Ed och dina ögon lyser som på ett barn när du med nästan religiös övertygelse berättar om hur majestätiskt den skred fram över ängen efter att ni under ”a trembling eternety” såg in i varandras ögon medens skogens allsmäktiga tystnad omfamnade detta ögonblick.
I verkligheten är älgar rätt fula, och när dom springer ser det inte majestätligt ut, utan mer som om en korsbefruktning mellan häst och kamel med cerebral pares försöker sig på ett hundrameterslopp. Men jag låter dig hållas, ler och låter Maria göra kaffe åt oss.
Antar att älgar blir lite fulare när man bor mittibland dem.

Är det han från London, frågar hon. Ja svarar jag, du ser så bortkommen ut bland vårt främmande språk och innerst inne så njuter jag. Fortsätter prata med Maria litegrann, om vädret, din resväg hennes barn, och även om du inte minns, så minns jag. Minns hur våra akademiska övertygelser brukade utkämpa verbala krigsslag som får Waterloo att likna sandslagsmål i galonbyxor.
Hur du brukade sticka mig i revbenen med skinande läkarlöner, och amputera mina armar med den oövervinnerliga prestigen som en doktors titel innebär, meden jag höll dig stången med solida argument om att varje lärobok var skriven med just ord, och att inga forskningsresultat i världen kunde rädda ett enda liv om ingen annan förstod dem.
Jag värmer händerna på koppen och minns hur din panna rynkar sig när du har fel.

How could you live up there?
A trembling eternity var visst inte tillräckligt för att vinna ditt hjärta.
Man vänjer sig, svarar jag och du skakar på huvudet. Så tomt, utbrister du. Vad är väl vildmarken och Åmål mot ett myllrande Covent Garden en lördag morgon, eller utsikten från St. Pauls?
Göteborg är bättre men fortfarande en bakgata, säger du och lutar dig tillbaka mot dig själv.
Du längtar väl tillbaka?
Som om det var igår. Som om det går att bara ta nästa flyg och säga, hej hemstad.
Jag övergav dig för ett par år sen, packade allt och flyttade. Jag vet att jag inte lämnade en lapp på köksbordet, förvarnade eller ens ringde från flygplatsen, men ska vi försöka igen. Det kan bli som förr, vi kan vakna tillsammans och ta långa promenader.
Äta brunch och se dina innevånare skynda iväg till nästa kvart i deras liv medens vi äter scones och njuter av att vara lite visare än alla andra, se på varandra och veta att vi har allt en lite bättre framtid än alla andra som väntar på oss bara några månader bort.
Vi kan titta på stjärnorna tillsammans, och jag kan förklara varför jag åkte.
Vi kan sluta fred på riktigt, sluta upp med de här pinsamma telefonsamtalen och julkorten, prata ut och komma tillbaka.
Livet var alltid lite lättare ur din synvinkel.

How´s work?

Där hade du mycket att berätta och nostalgin utbyts mot opperationsbord och livräddande vidrigheter. En kvinna kom tydligen in och födde ett barn härom veckan, barnet dog och hon överlevde. Morgonen efter hade hon strypt sig själv med droppslangen. Du rullar fram den ena anekdoten efter den andra, och i takt med att blodet sprutar från operationsbordet försvinner fler och fler gäster från borden nära oss. Inte för att du märker det, svenska cafébesökare är ingenting mot cancersvulster och resten av kaffet ackompanjeras av skarpellklirrande och din barnsligt charmiga entusiasm.

Desto längre stund du sitter framför mig och iscensätter en blindtarmsoperation med yviga gester, desto mer minns jag dig. Desto tydligare framträder Londons detaljer ur ett femtonårigt töcken, år skiljs från år och Sverige blir en tystnad, en avundsjuka med armarna i kors.
Plötsligt märker du att ditt tåg går om alldeles för kort tid, och i en enda rörelse lyckas du dricka ur kaffet, ta på dig dunvästen och kyssa mig på kinden innan du virvlar iväg mot Malmö med biljetten i högsta hugg och tidsbristen trummandes i takt med vandringkängorna mot stengolvet.
Jag sitter kvar med mitt nya hemland tigandes i bredvid mig. Han väntar på mig när jag dricker ur det sista av mitt kaffe, sen går vi ut till bilen. Morgonens innevånare lägger inte ens märke till mig när jag och min tyste följeslagare går iväg för att möta oss själva.
Skolbarnen är fortfarande på väg till Borås äventyrsbad, Faktumförsäljaren har fortfarande inte sålt mer än tre tidningar och bagladyn samtalar fortfarande med den enbenta duvan.
Morgonen rasslar igång i samma takt som vanligt, och jag vet att vi kommer bråka när jag kommer hem till lägenheten ikväll.