Jag hade inte känt Anders så väldigt väl. Vi hade träffats på hösten 1985 på Mitthögskolan i Östersund. Fastän då hette det östersunds högskola. Jag var tjugotvå år och gick fjärde terminen på socionomprogrammet. Anders skulle fylla tjugo år och hade just börjat på det programmet. Jag var vad man kallar för fadder åt honom. En som tar hand om en nykomen student.   

 Jag var alltså en fadder åt Anders och tyckte att de flesta av förstaterminarna var trevliga studenter. Jag gillade genast Anders avslappnade, skarpsinniga vetgirighet och hans skeptiska inställning till studierna han bedrev.  Vi fann varandra och började umgås. Eftersom jag var äldre så trodde jag att Anders såg upp till mig. Då jag således pratade på och försökte belära honom en massa och Anders lyssnade på mig - utom när han höjde på ögonbrynet och sade något som genast stack hål på min upplåsthet.

Jag hade ingen som helst aning om hur Anders låg till sexuellt. Jag tyckte inte det behövdes då vi var sådana kompisar. Jag tror inte heller på att identiteten ligger i sexualiteten. Sexualiteten är en urkraft och den går inte att ordningsmässigt facka in efter vad man ligger med. I alla fall så kändes det inte konstigt på något sätt, min kontakt med Anders. Han till och med låg över i min studentkvart och det var hur naturligt som helst. Jag har inbillat mig att man kan märka det där då ifall någon av samma kön vill ha sex med en. Det uppkommer konstiga spända situationer och nervösa ögonkast. Inget sådant var mellan mig och Anders.

Anders och jag blev mycket goda vänner och efter en blöt kväll så satt vi hemma hos mig och pratade fritt ur hjärtat. Anders sade en sak då som jag inte har glömt "Ifall jag så skulle ha en dag kvar i livet så skulle jag gå och älska varje ögonblick, se stunden i vitögat och våga vara hela tiden!" 

Andra terminen hade knappt börjat så blev Anders sjuk. Inget allvarligt trodde jag. Lite hostig och snuvig. Det blev värre efter ett tag. En brist på energi som inte berodde på hans flegmatiska läggning. Han blev andfådd efter att ha gått uppför trapporna till andra våningen på högskolan. I december så åkte Anders hem till Stockholm. Sedan kom han inte tillbaka till högskolan. Efter ett halvår var han död.

Jag fick höra vad han hade via telefonen, efter det att han var borta i en vecka. Han sade med likgiltig röst "jag har AIDS". Ja, jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Jag gick igenom olika scenarior där han hade sex med män och olika kroppsöppningar som fläkte ut sig. Ja, jag skäms så här i efterhand över det. Jag kunde inte smälta nyheten. Så jag lade på efter det att jag sade till honom att jag skulle återuppringa honom senare.

Då jag fick jullov besökte jag honom i hans hem på öster i Stockholm. Hans föräldrar var där. Hans mamma kom emot mig alldeles rödsvullen i ansiktet. Hon var en något äldre kvinnlig upplaga av sin son. Ifall nu en mamma kan vara en upplaga. Anders pappa var en riktig macho kille och en av stockholms finanshajar. Han kom och bullrade förbi. Anders själv visade sig och jag var lite förägen, visste inte om jag skulle krama om honom eller inte. Det slutade med att vi morsade lite tillgjort på varandra.

Anders kunde inte ta till sig döden på ett naturligt plan. Han såg det som en abstraktion och pratade om den som om han var en begravningsentrepenör som egentligen inte berördes av den.  Jag åkte så tillbaka till mina studier efter lovet. Det blev  pannkaka av studierna. Jag kunde inte koncentrera mig på hur man bäst hjälpte en missbrukare och vilken metodik som krävdes. Jag hade ju en livs levande kompis i Stockholm som behövde min hjälp.  Så jag tog ett uppehåll från mina studier. Jag ville vara där  då Anders gick döden till mötes. Ja, det låter dramatiskt, men det är så det är.

Jag fick så ett eget rum i den fashionabla lägenheten där Anders bodde med sina föräldrar. Jag tyckte vi kunde göra något vettigt den tiden han hade kvar. Eller den tid jag fick ha med honom. Mer och mer fördjupade sig kunskapen i Anders om att ha skulle dö. Han verkade kunna ta emot den vetskapen nu.  Den sista tiden med Anders så pratade vi mycket om döden. Det kändes som trivialt prat var uteslutet. Anders förenade sig med sin egen död och sista tiden av hans liv, såg han som att varje dag var en ödmjuk gåva. En gåva som han delade med mig.

Det sista Anders sade till mig då slutet var nära var:

"Gå, älska!"