Jag skulle vilja berätta om en flicka. Mamma väntar fortfarande på henne. Flickan är stor nu. Hon blev storasyster en dag då det regnade som värst, det var en dag i mars. Hon var tre år, full av liv. Hennes namn är Mija. Jag hittade hennes hjärta i en gammal låda för ett tag sedan, präntat på papper i bläck. Flickan dog bort för tjugo år sedan vid en sjö lika vacker som ett sommarvykort. Det som hände sedan kan bara berättas i tysthet. Nu sitter hon och lägger pussel om kvällarna, försöker pussla ihop ett raserat liv utan röd tråd, men hur hon än gör så tycks bitarna alltid ramla henne ur händerna eller saknas. Hon sitter mellan dröm och verklighet, just på det ställe där hon plågas som mest. Hon är fast i ett dagdrömmeri och ögonen förlorade bland stjärnorna. Hon bär ett klämtande hjärta alltid nära till känslomässigt utbrott och jag är rädd för jag vet inte var hon är.

Folk har alltid tittat på henne och sagt att hon är annorlunda, inte konstig, det ordet används aldrig, det finns bara i osagda tankar, i blickar och tystnad. Hon vet att hon är annorlunda, hon har växt upp med blickarna och orden viskande bakom stängda dörrar, hon hör, hör orden. De ekar innanför pannbenet när hon faller. Faller gör hon ofta, men inte lika ofta som förr. Hon har lärt sig att ramla på fötterna nu. Och berättelsen är hennes därför ska hon berätta. Även om orden bara är bläck på papper.

”Du står på grusplanen med minneskorn i klänningsfickorna. Minneskornen glöder och kanske är det solen, för gråhet har satt sig på din syn. Du nyser så där flickigt som bara femåriga flickor kan. Du nyser så som du gjorde de gånger Rikard busade med dig, då han kittlade dig så att du låg lika hjälplös som en söt nyckelpiga på rygg. Det är sommar igen, men inte på samma sätt. Du är inte samma Mija, du har bara glödande minneskorn kvar och klipulver i en burk, en burk du och Rikard brukade fånga gräshoppor i och lyssna på deras sång.”

Boken är blå, det är en anteckningsbok, en sådan där som Emils mamma brukade skriva i. De lösa bladen är många och rosa. Det står Rikard på framsidan. Mor sa att han flyttat. Men vi vet att dimman tog honom. Storasyster du viskade i mitt öra i natt när vi låg och tittade på stjärnorna genom takfönstret, du berättade om väggarna, att de har börjat prata med dig igen. Men jag hör orden ibland också storasyster. Mamma väntar på dig vid telefonen, vid köksbordet, på balkongen. Precis som den där dagen du skriver om i den blå boken. Det var sommar då. Var är du nu syster, gick du till jobbet eller bara bort? Lappen du lämnade oroar mig, för jag vet inte var jag ska leta. Du var hemma igår, när mor jobbade och kanske är det så att mor sitter och väntar förgäves för du har gått nu. Du går alltid.

”Du märker inte förändringen i luften förrän du ligger på marken, gråheten har bytts ut mot Rikards skrattande ansikte och det gör ont. Du frågar Rikard var alla änglar är, men han skrattar bara. Sedan bryts det sköna i en välbekant röst. Du öppnar ögonen och ser en tennisboll ligga där och vila på marken, klänningen är smutsig och du ligger raklång och ler.”  

Jag minns Rikard från fotografierna och jag tror jag kan se dig mellan raderna, för visst är det du storasyster? Du är alltid så tyst och jag vet inte vad jag ska säga. Varför är du inte glad storasyster? Du borde vara glad. Du fyllde år idag. Var är du?

”Det hände något den där dimmiga dagen, dimman ändrade allt. Mija och Rikard hade hittat en liten sjö och något gick fel, alldeles galet fel där i dimman och regnet. Det regnade den dagen. Efteråt ville Mija inte gå upp. Bara ligga där likt kvinnan på målningen hemma hos farfar. Mija har inget rött hår, bara tusen fräknar och Rikard visste det. Han hade räknat dem.”

Mamma har berättat om den dagen. Du dog lite då, men inte helt. Jag tror att du är kvar i dimman och jag skulle så gärna vilja vara tillsammans med dig. Men jag är inte Rikard. Jag hörde tanterna prata om dig storasyster, de pratade om dig, du vet de där fönstertittarna, skvallertanterna. De kallade dig lillgammal, tagen från ett annat sekel, en annan tid. Men jag förstod inte då, men nu när jag sitter här på parkbänken och ser barnen leka och du inte längre sitter här bredvid, du har flyttat, nu förstår jag. Drömmarna lekte kurragömma med dig, drömmarna spann spindelväv, silverpärlor från regnbågens djupaste källa och det var vackert i sin melankoliskhet, men bara vackert. Du hade på dig en rödprickig klänning igår och håret var så vackert, du pratade om morgondagen och dränkte dig i rom och cola. Du som aldrig brukar dricka annat än kaffe. Signe gråter när hon pratar om dig och farfar har slutat prata. Tavlan hänger kvar där över soffan i vardagsrummet.

”Du sitter upp, likt en nyvaken trasdocka med tårar i smutsigt ansikte, men läpparna ler för Rikard står bredvid och änglarna finns inte. Din mor har slutat ropa och du ser inte oron i hennes ansikte. Ser inte din mors röda hår glimma likt brons i eftermiddagssolen där på balkongen till fjärde våningen. Du känner bara benen när de springer upp för trapporna hand i hand med tanken av Rikard. ”

Jag saknar dig storasyster, men jag är glad för din skull, du är fri nu. Jag sitter med dina ord om Rikard, skrivna med bläck och jag läser dem. Hoppas du inte misstycker, jag hittade lådan med saker imorse, efter det att du gått och det känns som att du ville att jag skulle ha den. Jag har inte visat mamma och jag är ledsen att jag retade dig när du kom hem från studentfesten, jag är så ledsen storasyster. Du skriver så vackert syster, orden är som sköra fjärilsvingar och jag är rädd att de ska försvinna mellan raderna och att jag ska bli blind, nästan helt. Jag ser dina tårar.

”Du snubblar över ett dike en kväll då skriket nått vägen ut ur maggropen och lämnat dig lealös under stjärnklar himmel. Folkölen skvalpar ensam i din lilla mage och ögonen far vilt i sin vilsenhet, munnen skrattar. Rikard har gått hem för länge sedan, han får bara vara uppe till åtta och kyrktornet sjunger in midnatten nu. Du är arton nu, Rikard fortfarande nio. Han fyller inte år längre, inte du heller, ändå envisas din mamma med att baka en sådan där prinsesstårta varje år, idag. Idag är en jobbig dag, en dag du gömde dig i trädkojan tills den dag du fann att den var borta, idag är en dag du flyr från med varje uns kraft som finns kvar i din tunna kropp, ditt hår är rött nu. Hyn är blek från avsaknaden av sommar och ögonen desamma som dagen de skrattade. Önska dig något Mija, säger hon, men Mija har slutat önska nu. Önskningen kommer ändå aldrig att slå in. Inte ens tomten hade kunnat ge dig åren tillbaka, de där minuterarna i dimman. Det luktar ruttet och Tim står böjd över dig, blicken är galen, han är sjutton och allt är plötsligt bara dimma.

Du skrattar och ni sitter på den gamla bryggan vid dammen, Rikard räknar dina fräknar och det kittlar ändå in i hjärtat av glädje. Sedan står han plötsligt och vinglar på kanten till vattnet och blicken är oskyldigt barnslig och retfull. Du räknar grodynglen och det regnar genom diset. Skriket har fastnat i halsen och vattenytan är blank.

 Du skriker trots att halsen protesterar och benen raglar, gråheten är tillbaka, liksom dimman och Tim är inte där längre, bara hans svaga panik i mörkret.

Du är nio år igen och ilskan lyser i ögonen. Rikard sitter fast i en ful rot och näckrosorna ringlar sina trådar omkring honom, på ytan bryter skräddarna ytspänningen och himlen är långt borta. Du sliter i en såg, med all kraft du kan uppbringa och nära medvetslöshet får du loss Rikards sko, men han flyter inte upp till ytan och du stannar kvar med honom. Sedan ligger du på bryggan och tårar faller på dina bleka kinder, men tårarna är inte dina, inte heller paniken. Din mamma står böjd över dig, men du ser bara Rikard, hur hans kraft rinner av honom. Han kom aldrig upp.

Du lämnar ett märke i Tims ansikte, men hör inte hans kvidande svordomar. Han är sjutton, du femton och han drar ner dig i asfalten. Han förstör dig och sedan sitter ni på nattbussen hem. Rikard är borta och din mun ler inte längre. Gråheten är borta och morgonen på väg. ”

Jag smygtittade på dig när du gjorde i ordning dig. Du är så vacker. Vet du det? Du hade lånat mammas finskor med snörning och i håret satt en blomma. Du hade en vacker vit klänning den dagen och hår ditt lyste. Klänningen var inte vit längre när du ramlade in genom dörren men mammas ringprydda ögon log av lättnad och sorg. Jag vet inte hur, men mamma blev glad när du ramlade in mumlandes om en Tim och ursäktade dig för klänningen. Mamma blev alltid glad när du kom hem. Så varför kan du inte komma hem storasyster? Hon väntar hängandes vid hoppet och minnet. Hon iakttar säkert mig nu, men aldrig med sorg och lättnad.

Du berättar om den där dagen då när dimman tog Rikard, ni hade följt korpens svarta vingar. Du berättade ofta om korpen storasyster. Ni visste inte åt vilket håll, bara att det var hemifrån. Du och Rikard hade suttit på bryggan omgivna av sommarberusade knott och en himmel som blev mindre och mindre, men ni såg bara solen, inte molnen som sprang i kapp. Sedan gick himlen sönder i ett ösregn och Rikard tappade balansen. Jag vet inte varför han hade stått på bryggkanten just då, men det gjorde han och skrattet dog bort med regnet.

”Ditt leende försvann med regnet och dimman kvävde andetag den eftermiddagen. Dimman lämnade vattenytan blank och du skrek, skrek tills du inte fick luft och sedan såg du honom igen, Rikard. Du lämnade glassplitter på bryggan och ringar bröt det hemska. Du kämpade efter luft och du kände inte igen honom, glädjen var borta och hans händer ville nå ytan, men vattnet ville inte släppa honom. Rikard kom aldrig upp och du förstod inte. Du hade inget rött hår som kvinnan i tavlan hemma hos farfar, men ändå låg du där bland näckrosblad och såg himlen störta ner på dig och Rikard som inte ville komma upp.”

Du sitter och lägger pussel, försöker pussla ihop det som raserats, ett liv utan röd tråd, men hur du än gör så tycks bitarna alltid ramla ur händerna eller saknas. Jag är så ledsen storasyster för din röst är så skör och jag älskar dig så, men du sitter mellan dröm och verklighet, fast i ett dagdrömmeri och ögonen förlorade bland stjärnorna. Du har ett klämtande hjärta nära till känslomässigt utbrott och dina väggar på flickrummet är vackra.

” Själen
har någon tatuerat in
mellan skulderbladen,
 men vargens ylande
 har försvagats.

 En ensamvargs ylande
mot en galen måne skyggar tillbaka över rodnande hud
och varje reflekterande spegelbild skrämmer dig,
för du ser det sanna jaget titta fram ibland.
Ser Rikard skratta där bakom ögonfransarna. ”

Orden står i kursivt på ett solblekt pappersark och jag ser plötsligt Rikards skrattande ansikte flimra förbi på hornhinnan. Mitt minne av honom är svagt, men skrattet oförglömligt.

”Mija sitter ofta uppe bland stjärnorna och nu som då flyr du verkligheten. Flyr genom hålet i verkligheten, flyr in i drömmarna, dagdrömmarna. Som liten lärde du känna en pojke nätternas pojke. Det är så du kallar honom nu för tiden. Han kom om nätterna när tystnaden och mardrömmarna yrde likt hagel. Han kom för att fortsätta komma. Han lämnade teckningar på din tapet, lämnade drömmar i tapeten. Rikard bara skrattade, han kunde inte förstå de vuxnas oförståelse och med tuschpenna etsade han fast sig själv i väggarna. Mija sitter och lägger ett pussel, försöker pussla ihop trasigheter, men dina desperata försök gör bara hålet större. Lämnad åt stormen ramlar bitarna ur händerna och ett galet leende gömmer sig bakom smilgroparna och din skönhet. Du ser Rikard stå med drypande gympadojor mitt på golvet och du är plötsligt fem år igen. Pusslet ramlar i tusen småbitar och dimman lägger sig i rummet.”

Jag saknar dig storasyster, saknar att ligga och titta upp på stjärnorna med dig och höra din viskande röst i mitt öra. De säger att du är trasig storasyster, men du har gått sönder så många gånger nu att det inte längre finns något att laga och nu sitter jag här med dina sista ord, din berättelse, ditt liv och undrar om du någonsin kommer hem igen. Sommaren är snart slut och jag sitter med din studentmössa, den är tom på namn och jag tror jag förstår dig nu. Imorgon springer jag ut i livet, men jag vet inte om jag vågar. Mamma var med och köpte klänningen, den är fortfarande vit och den är vacker, men mamma är så frånvarande i sin närvaro. Kommer du i morgon syster? Jag kommer att stå på torget och mamma har gjort en skylt, du känner nog igen mig. Du tog kortet.

Mija kommer alltid att vara flickan med leendet för mamma, men för mig är hon rödtotten som gick sin egen väg. Hon går fortfarande och jag undrar när nästa vykort dimper ner, när hennes steg blir ett med parkettgolvet i mitt rum och när hennes röst säger mitt namn. Hon är flickan som förälskade sig i Venedig, gick ner sig i kanalerna och hon är flickan som klippte av håret på barbiedockorna. Mija är min syster, en livshistoria, ett liv. Hon är flickan förlorad i dimman.