Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Femtiosju år senare

Kaparn är han räddast för. Dom andra kan också vara skrämmande. Rektorn med sin barska uppsyn, sin stora kroppshydda och promenadkäppen som han ibland hötter med. Klibben är också farlig för han kan ibland vara hemsk i sin vrede. Gör man fel kan man åka på en snyting, för det här är i slutet av fyrtitalet och aga är fortfarande tillåten, både i hemmet och i skolan. Men Kaparn är den som mest öppet använder den som uppfostringsmetod. Han går ständigt omkring med en träpinne i handen, Petter kallas den, och den som gör fel kan få sig ett rapp av den.
Kaparn är gymnastiklärare. Gymnastik är Gunnars värsta ämne. Han är yngst i klassen och har lärt sig att ligga lågt i allting fysiskt. Försöker man tävla med dom större grabbarna kan man bli bortgjord eller åka på spö. Gymnastiktimmarna är långa som evigheter. Det går väl an när man står uppställda och kör bålrullningar eller svikthopp. Men att hoppa bock eller gå på bom är en mardröm. Han försöker alltid maka sig bakåt i ledet så han ska slippa.
Men den här gymnastiktimmen är det något annat på gång. Kaparn kommer in i omklädningsrummet och meddelar att nu ska alla gå ut ur huset och in i den andra ingången, utanför flickornas omklädningsrum. Där ska alla klä av sig i kalsongerna och vänta på vidare order.
Ingen vet vad som ska hända. Men alla vet att läkarmottagningen ligger bredvid flickornas omklädningsrum. Ska dom få en hemsk spruta? Men varför då kalsonger? Dom flesta sprutor brukar man ju få på överkroppen. I alla fall är det bara att göra som man blivit tillsagd. Ingen vågar fråga. Det är bara att vänta och se, medan en känsla av obehag inför något okänt och kanske otäckt sprider sig i kroppen.
Kalsonger var det. Gunnar är den ende som har kalsonger med ben, ungefär som ett par shorts. De andra har kalsonger av trosmodell. I vanliga fall brukar han kunna klä om så snabbt så han slipper kommentarer om sina kalsonger. Men nu kan han inte komma undan. Han sitter där och blir retad för att hans kalsonger ser annorlunda ut.
Nu kommer Kaparn ut och meddelar att alla ska gå in, en och en och i bokstavsordning. Gunnars efternamn börjar på A, så det är bara att ta steget in i det okända. "Kommer det att göra hemskt ont?" tänker han när han stänger dörren bakom sig.
Där inne står doktorn i sin vita rock. Framme vid fönstret, vid ett skrivbord sitter Kaparn och skolsköterskan. Läkarmottagningen ligger i källarplanet och i fönstret ser man några ungar som nyfiket kikar in. Doktorn vinkar att han ska komma fram. "Ta av kalsongerna" säger doktorn.
Va? Ska man visa kuken så här inför skolsköterskan och Kaparn och doktorn och ungarna i fönstret? Gunnar känner sig oerhört illa till mods. Det syns säkert på honom, för doktorn flinar lite och säger: "Se inte så rädd ut".
Det är lätt för honom att säga. Men Gunnar har ingen aning om vad som ska hända. Ska han få en spruta i själva kuken? Nej det syns ingen spruta någon stans.
Så sträcker doktorn fram handen och tar tag om hans kuk, inte bara den utan pungen också. Han klämmer och klämmer. Gunnar tycker att doktorn verkar road över hans rädsla. Antingen förstår han inte att Gunnar känner sig förnedrad och utlämnad eller också förstår han det och njuter av det.
Efter en stund släpper doktorn taget om Gunnars kuk och muttrar något till skolsköterskan. Så får Gunnar ta på sig kalsongerna igen och gå ut. Han darrar i hela kroppen men är lättad av att det hela är över.
De andra grabbarna får gå in och vara med om samma behandling. Ingen pratar efteråt om händelsen. Var det så pinsamt så man inte vill beröra det, eller var det så betydelselöst så ingen bryr sig om det? För Gunnar var det i alla fall en både skräckfylld och förnedrande händelse.
Långt senare läser Gunnar i en bok om människokroppen att testiklarna bildas inuti kroppen, och i puberteten vandrar de ner i pungen. Det var naturligtvis detta som skulle kontrolleras.Men varför detta hemlighetsmakeri? Hade Kaparn förklarat vad som skulle ske med några enkla ord hade det varit helt okej. Nu blev det en upplevelse av en skräck som man helst vill glömma. Men på något vis häftar den ändå vid en av Gunnars känsligaste kroppsdelar.

------

Det har gått femtiosju år. Gunnars skräckfyllda kukupplevelse har inte hindrat honom från att leva ett tämligen normalt sexualliv med både framgångar och besvikelser. Nu ska han snart fylla sjuttio och det där med sex är inte längre lika intressant som det varit.
Men nu är det en annan sak som dyker upp i Gunnars fantasi. Det är nämligen så, att inte långt från den by där Gunnar bor, anordnas varje år en tävling om vem som bäst kan gestalta Näcken, när han spelar på sin fiol. Det finns dom som tror att det är ett jippo och en förevändning för exhibitionister att visa sig nakna inför publik, men det är i själva verket något mycket seriöst. Gunnar vet, för han har sett tävlingen flera gånger, och eftersom han själv är spelman har han en gång haft äran att sitta i den tremannajury som bedömer de tävlande och delar ut diplomet som tillåter segraren att kalla sig årets näck. Kriterierna är musikalisk gestaltning, utstrålning och trovärdighet. Man kan få pris om man placerar sig bra i något av kriterierna, men det är helhetsintrycket som avgör vem som ska bli årets näck.
Evenemanget är välkänt i bygden. Varje år brukar det komma en publik på flera hundra personer som först samlas på kvarnen som numera är värdshus och sedan promenerar några hundra meter till den plats i ån där tävlingen äger rum. Det är en mycket speciell plats, ån rinner genom en liten dalgång, omgiven av träd. Den bildar nästan som en liten sjö, och i den är en holme, där juryn sitter, mitt emot den plats där spelmännen uppträder. På stränderna runtomkring står eller sitter publiken. Det är ordnat med högtalare, både för själva presentationen och samtal med de tävlande och för musiken. En man står och håller upp ett mikrofonspö så fiolen ska höras ordentligt över bäckens porlande. Varje år brukar det vara ungefär fem tävlande, de flesta i tjugoårsåldern. Tävlingen brukar alltid refereras i lokaltidningrna som ofta ståtar med en helnaken fiolspelande man på framsidan. Det är sällan någon som protesterar mot detta. Ett år är det en journalist som tycker att det är lite tjatigt med alla ynglingar och efterlyser äldre spelmän bland de tävlande.
Och det är denna fundering som Gunnar reagerar på. Han har spelat fiol sedan har var tio år, och låtar på spelmansvis efter gehör, utan noter, har han ägnat sig åt i åtminstone fyrtio år. Han vet att om man ska ha en chans i näcktävlingen så måste man dessutom kunna spela på en fiol som är stämd på ett annat sätt än en vanlig fiol, annars kan man inte få fram den speciella trolska klangen som hör till näckens repertoar.
Gunnar har sagt någon gång på skoj att "när jag blir sjuttio så ska jag ställa upp i näcktävlingen". Och när han fyller sextionio inser han plötsligt att det är nu som hans sjuttionde levnadsår börjar. Ska det bli av någon gång så får det bli nu. Förut har det alltid känts som om framtiden var obegränsad, men nu är den plötsligt inte det.
Men vad ska folk säga? En gubbe på nästan sjuttio år som ställer sig naken och spelar bland en massa ynglingar. Det viktigaste är ju förstås vad familjen tycker. Hade döttrarna gått på högstadiet hade det varit otänkbart. Då skäms man för allt vad ens föräldrar hittar på, bara det avviker det minsta lilla från vad andra föräldrar gör.
Men nu går inga döttrar på högstadiet. De tycker det är en kul idé, både de som är vuxna och de som går på gymnasiet. Och hustrun har inga invändningar.
Nu är det dags för det stora evenemanget. Gunnar har övat in en låt som han ska spela på en fiol som han haft liggande länge oanvänd, men som han nu har stämt på det speciella näcksättet. Det är Hins polska som han lärt av Leksandsspelmannen Knis Karl och han har lagt till två repriser som han komponerat själv.
Vädret är bra, det regnar inte och det är inga mygg, det skulle annars vara trist när man står helnaken och inte kan försvara sig mot deras eventuella angrepp.
Och nu gäller det att försöka gå in i rollen. Näcken är en ond varelse. I folktron är han en fallen ängel som längtar tillbaka till den himmel han kommit från. Han avundas människorna, för han vet att deras själar ska komma dit om de levt ett rättfärdigt liv. Det är därför han försöker locka dem till sig. Och han spelar sin polska, för han vet att om han kan locka dem att börja dansa, så har han dem i sitt våld och de kommer att stiga ner i vattnet till honom. Att komma över deras själar har han ännu inte lyckats med. De bara drunknar under hans ivriga famntag. Själen får han aldrig fatt i. Men han försöker om och om igen.
Det är denna längtan och denna besatthet som Gunnar vill lägga in i sitt spel. Han har repeterat lite och hans fru har gett honom några råd. Han ska komma in smygande, hukande, men när han väl stigit ner i vattnet som bara når honom en bit upp på vaderna ska han resa sig i hela sin längd, hålla fiolen i den ena handen och stråken i den andra, sträcka ut armarna som en korsfäst, innan han sätter fiolen under hakan och börjar spela.
Presentationen är klar, han går till den lilla ladan där näckarna klär av sig. Enligt statuterna för tävlingen får man bara skyla sig med sådant som man hittar i naturen. Det har förekommit diverse varianter genom åren, mest olika slags arrangemang med blommor och gröna växter. Men Gunnar tycker att om näcken verkar feg, så förlorar han i trovärdighet. Lite sot, lite lera och några växter som hänger om halsen, och en liten krans av några hopsnodda rallarrosor går an. Det ordnar han till på några minuter. Mer tid får det inte ta, för strax ska själva tävlingen börja.
Nu hör han sitt namn ropas upp i högtalarna. Han tittar ner på sin nakna kropp och ett ögonblick känns det pirrigt och osäkert, samma känsla som den där gången i barndomen, innan doktorn började klämma på hans kuk. Men nu hänger den där i det fria. Lite hopkrupen är den för det är kyligt i luften. Han hade gärna hoppats att den skulle dingla lite. Men den får göra som den vill. Och nu ska den följa med ut i bäcken i allas åsyn. Nu är det Gunnar som bestämmer, inte någon kapare eller doktor.
Och redan när han dyker fram bland buskarna i sin hopkrupna ställning känner han publikens gensvar. Många gånger i sitt liv har han drömt att han varit naken, bland en massa påklädda människor, och hans nakenhet har under drömmens förlopp blivit mer och mer generande. Men här är det tvärtom. Nu är han inne i rollen, han är näcken och näcken ser ut så här. När han sträcker ut armarna och reser sig i sin fulla längd går det ett sus genom publiken.
Han kastar sig in i Hins polska. Tre vänsterhandspizzicati med ringfingret över alla strängarna, tre punkterade åttondelsfigurer med stråken, samma igen och så klong, tara-ram tara-ra, klong, tara-ram tara-ra, inte jäkta nu, spela mot himlen, gå in i näckens ensamhet och trånad.
Nu är polskan slut, sjunk ihop sakta. En applåd kommer, som värmer extra mycket för den som står naken med fötterna i en kall bäck, men han måste fortsätta att vara i rollen, krypa ihop och smyga ut samma väg som han kom.
Sedan gäller det att fort som attan bli av med så mycket som möjligt av sotet och leran, det finns bara en hink med kallt vatten, men det får duga. Han hör nästa näck spela i ån, men han bryr sig inte så mycket om att lyssna, för nu har han gjort sitt. På med kläderna, packa ner fiolen.
Folket samlas vid kvarnen igen, några av Gunnars vänner hejar på honom, vinkar, ler, det verkar som om dom tycker att han gjort sin sak bra.
Och så är det dags för prisutdelningen. Priset för musikalisk gestaltning går till en spelman som spelade fint men som inte gjorde något särskilt för att visa vem han föreställde. Gunnar får priset för trovärdighet. En mycket ung spelman får priset för utstrålning. Gunnar har inte sett hans framträdande men har redan hört att han väckte mycken munterhet genom sitt pojkaktiga sätt att flörta med publiken.
Och så är det dags att utse Årets Näck! Nu är Gunnar alldeles cool inombords. Det har redan varit en så stor upplevelse, så han begär inte mer.
Men mer blir det! Gunnar har av en enhällig jury utsetts till Årets Näck. Han får äran att spela sin polska en gång till och ta emot ett diplom och prissumman, som han genast räknar ut att han ska köpa en fin mikrofon för.
Vad händer sen? Hans bedrift meddelas både i lokaltidningarna och Expressen, små filmsnuttar sänds både i riks- och regional-tv. Men grannarna då? Släkt och vänner, drar dom sig undan en gammal man som visat sig naken offentligt?
Ingalunda. Om det tisslas bakom hans rygg vet han inte och han bryr sig inte heller. För dom som gratulerar honom ser honom i ögonen och ler, och säger att dom tyckte det var en kul grej. Inte tror han att hans image har tagit skada, tvärtom, det finns nog dom som har tyckt att han verkade lite seriös, lite agasam som det heter på jamtska. Nu ser dom att han inte tar sig själv på så stort allvar.
Och när det obehagliga minnet från hans barndom dyker upp i hans medvetande kan han säga: "Ta er i brasan! Doktorn och alla ungarna som blängde och skolsköterskan och Kaparn!"




Prosa (Novell) av stenhur VIP
Läst 1498 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2008-10-18 23:41



Bookmark and Share


  Öknens Ros VIP
Tack för underhållande läsning och till din härliga revansch! ;)
2017-08-21

    ej medlem längre
Tack så jättemycket för den underbara lässtunden!
2011-03-01

    Niklas H
sagolikt underbar text. mycket bra skrivet!
2010-12-13

    vilgot hellros
vilken läsupplevelse !
2010-10-14

  Nanna X
Vilken revansch! En härlig text och en tjusig bild också. Jag annekterar dig som skrivarvän så att jag inte missar nästa alster!
2010-08-28

  Björn Donobauer
Toppen toppen och så mycket som man känner igen.. fast jag bara är 63 så gick jag i liknande skola.. men spela fiol kan jag inte än...
Tack för läsäventyret
2010-03-03

  jardan
Vilken läsning du bjuder på - tack
2009-09-11

  walborg
Vilken läsupplevelse på alla plan!! Och grattis till en total självupprättelse!!!!
2009-05-23

  Gunsan
Härligt!!
Vilken text - den tog tag i mig från första raden och sen var det bara att följa med till slutet!!
2009-02-28

  Måna N. Berger
Jag säger bara KBT! Jag säger bara Tjohoo! Grattis till välförtjänt pris :) Härlig text.
2009-02-11
  > Nästa text
< Föregående

stenhur
stenhur VIP