Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

here we go again

Jag förstår inte hur allting hänger ihop. Både mamma och pappa har nyss fyllt 50 men det är jag som finner mig mitt i en livskris. Vad vill jag åstadkomma, vad är mitt mål och hur vill jag uppnå det?
Vill jag verkligen ge upp tanken på barn vid 22 års ålder eller är det bara något som jag inbillar mig kommer att fungera? De som känner mig, jag menar verkligen känner mig vet att barn är något jag alltid velat ha. Så länge som det varit fysiskt möjligt för mig har jag längtat efter en egen liten knodd.

(det gjorde ont i mig syster, ondare än något jag tidigare känt och förlåt för att jag sårade dig, det var meningen men ingenting jag egentligen ville)

Jag vet inte egentligen vad som händer just nu och var jag är på väg. Jag älskar mitt jobb men just nu känns det bara motigt och tungt, men kanske att det också kommer att ordna sig? Bara jag tar i när det tar emot, men är det någonting jag orkar?
Gjorde jag fel, gjorde jag bort mig eller är det bara de vanliga tvivlen som börjat ansätta min redan sargade hjärna? Det där som alltid kommer efter ett uppbrott. Jag vet att jag gjorde rätt men varför i helvete gör det då så förbannat ont?
Kan jag verkligen inte vara själv, är jag så beroende av andra, av bekräftelse att jag inte klarar av verkligheten med bara mig själv som skydd?
Är det riktig saknad eller bara något frammanat, något som uppkommit ur mitt behov av andra?

(en vägg som kommer, nu igen, jag orkar inte mera, vill inte mera, förmår inte mera. Jag hatar väggen, den med spikar, jag trodde jag var kvitt den. Jag mådde faktiskt bra.)

Grattis mamma, grattis pappa. Jag har ingenting att fira längre. Och inte ens du käre far kan få saker att försvinna, det har du inte kunnat på länge.
Kan det vara fadersgestalten jag söker? Otryggheten som gör sig påmind varje dag, varje timme? Tänk så praktiskt, kunna skylla allt på dig pappa. Jag är fullkompligt medveten om att jag, som vuxen människa, inte kommer undan med det. Mitt liv är mitt ansvar och jag kan inte skylla ifrån mig, inte ens på dig.
Jag hatar dig.

(fast egentligen älskar jag dig, det jag hatar är din oförmåga att se dina egna barn. Dina tillkortakommanden är många och alla lika skrämmande. Hur länge sen var det vi sågs? Vill jag egentligen se dig igen, eller är det kanske dags att bli realist, att sluta hoppas?)

Så här sitter jag då en söndag kväll och skriver i mörkret i mitt kök, medan bekräftelsen andas i rummet bredvid.

Jag saknar snön.




Fri vers av Kajsa missanpassad
Läst 470 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-10-19 21:46



Bookmark and Share


  Regular
Håller fullständigt med kommentaren under...mycket bra skrivet...bister utan att vara bitter, resonerande, kämpande, frågande och tänkande
Applåder!
2008-10-19
  > Nästa text
< Föregående

Kajsa missanpassad
Kajsa missanpassad