|
|
"viska i ett öra" urpremiär 1/11 Nyköping
björkbål, brev från edith
Vet inte varför du skriver om mig.
Jag vill inte minnas den där aulan, solstrålarna genom dammet eller dikten. Mitt huvud behövde bandage. Jag vet inte vem som var jag. Vem av alla dom.
Vi var många på den platsen. Ihopsatta i en och samma låda. Prismärkta. Vissa uttråkade andra utslitna. Redan då. Ljudet när alla reste sig och sköt stolarna bakåt. Om igen. Sköt bakåt. Om igen.
Men låt mig försöka minnas dig… Du hade mörka ögon och en mörk keps tryckt mot pannan. Det gick inte att se om du skrattade, du också. Det är en otäck bild, ett fastlåst minne. Och du har rätt, dammet. Klibbigt. Otvättat. Hur jag hatade att vara där, vara den där med dom kläderna med det huvudet med dom fingrarna med dom orden med dom röda kinderna med dom märkena på kroppen. Jag hatade.
Björkarna ser jag fortfarande, så ofta som jag orkar. Mäktar med, som min morfar skulle ha sagt. Han hoppade höjd. Spikskor och seniga ben. Det är ingen som har förklarat det där, varför björkarna höggs ner. Kanske frågade jag aldrig. Stammarna. Ett brinnande björkbål i natten.
Världen är så snäv, som en snara runt tankarna. Vi skulle aldrig ha tagit oss igenom det tillsammans. Du tror inte att du vet det. Men du vet. Det är därför som jag säger det.
Det är ingen heroisk insats som jag draperat mitt liv kring, inget starkt ljus finns att knyta an till mitt val. Det får du inte tro. Jag glider bara bort. Det är ingen plan. Det bara är så. Jag glider bara bort. Jag seglar. Flyger med det där förbannade hjärtat som inte vill sluta slå. Jag bad om försoning. Slå, mitt i hjärtat ett hårt slag. På andra sidan, en oregelbunden menstruation. Och jag vet inte varför jag fortfarande bryr mig. Om det är det jag gör.
Du använder dig av mitt namn. Jag minns. Du använde dig av mitt ansikte. Mina stora pupiller rakt in. Jag levde. Med dig.
Om jag hade rört vid dig. Om jag bett dig stanna. Om jag slagit rosetter av dina blodkärl. Du skulle ha förstått hur snabbt molnen rör sig, hur snabbt livet går. Du skulle ha fallit längre.
Jag är allmänt gods nu. Jag har tvättat mina händer så att dom blöder men finner ändå ingen ro. Kom närmre, kom inpå, viska i mitt öra. Det är jag, Edith.
Fri vers
av
Anna Frölander
Läst 911 gånger
och
applåderad av 21 personer
Utvald text
Publicerad 2008-10-23 17:30
|
|
|
© Birgitta Wäppling
Den här är riktigt, riktigt bra. Du fångar läsaren, bygger upp en stark känsla ända till sista raden. Och man vill läsa den igen, för att se om man gör samma tolkning.
Jag kommer tillbaka hit.
Tack för läsupplevelsen!
2010-10-16
|
|
|
|
Starfish-Aura
Yeah!
Den gillar vi, diggar din stil.
Orden e bra avvägda och rytmen bra.
Fridens
//Mjao
2008-12-29
|
|
|
|
Linen
Hej Anna och Christer!
Det här har jag missat och missat, men det är såååååå grymt bra, garden state lägmälda tonen i språket, ja omg, måste få tid att läsa mera, så ledsen att jag inte kan se teatern. Hoppas på youtube!?
Lycka till!
/L
2008-11-02
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
"Mäktar med, som min
morfar skulle ha
sagt. Han hoppade
höjd."
jag sitter i salongen den 1/11
2008-10-29
|
|
|
|
Christer Eriksson
jag kommer snarare än du tror och viskar i ditt öra. bästo.. ett mycket bra svarsbrev som innehåller alla känslor, allt det där som omfamnar edith, vanmakten över människornas lättledhet hur för många lyssnar på lugna favoriter och hur dom lägger sina köpta ägodelar i exakt ordning. dra ut besticklådan hos dem du hälsar på oss och jag ska viska i ditt öra om deras inre kaos.. du är grym.
2008-10-25
|
|
|
|
Nina V A
Anna och Christer, ibland slutar människan att andas och seglar iväg i en känsla av att klara sig utan syre, man väver sig en kokong av innevarande andetag och det funkar, kort eller långt - stunden är lika effektfull. Att läsa dessa Era texter får världen att stanna, denna värld vi just nu har och jag kryper in i Era rader, dragen till dem och Ert språk, bilderna som sprakar lika rent som eld av björkved utmed, där finns ett värme och ett ljus av mänsklighet, ett hopp spirande i all sin enkelhet och det behövs inga finanser eller grodor med vårtor politik - man får vara ren och skär och tillåts se attribut av verkligt värde. Nyanserna i Er berättarteknik är vida. Jag önskar Er all framgång med Er premiär och tror att ni skrivit ett stycke historia på Ert alldeles betagande vis. Tack
2008-10-25
|
|
|
|
Melona
stum sitter jag...
2008-10-24
|
|
|
|
Bjarne Nordbö
Jag kommer. Vill ha bilett. Kan så där i sista timmen bli årets näst bästa händelse.
2008-10-23
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
Anna, du och Christer skriver båda så vackert, så nära smärtan att leva, att jag sitter här tårögd, med klump i halsen, djupt berörd av de människoöden som ni beskriver. Björkarna, morfar, tidsandan i skolan, dig själv, och pojken, allt levadegör du. Ett stort tack, speciellt denna dag, då för mig livets upplevdes som overkligt ända tills jag läste dina ord och upplevde åtminstone en berörning utav livet. Jag önskar jag bodde i Svea så jag kunde komma och se er pjäs.
2008-10-23
|
|
|
|
Nina Ahlzén
"fasen va bra", skall jag undvika. Tänker Edith Södergran, tänker dammig skolsal. Jag gillar allvaret, skavandet. "Världen är så snäv, som en snara runt tankarna. Vi skulle aldrig ha tagit oss igenom det tillsammans. Du tror inte att du vet det. Men du vet. Det är därför som jag säger det." Dessa rader känns centrala, som nycklar till texten. Björkbål-bokbål, ja jag faller likt en fura för din text.
2008-10-23
|
|
|
Nästa text
Föregående
Anna Frölander
|
Se alla
