en natt, det regnar jag gick ut och jag träffades av blixten en natt, det regnar jag stirrade in i en vit vägg och jag gick inte ut en natt, svartblå moln på min tungspets ett regn Denna min dikt kan mycket väl beskriva en slags gestaltande process, i en slags situation, i ett slags tillstånd , där den gestaltande processen får en bildlik likväl som en fysisk beskrivning. Den bildlika formen berättar om tid, rum och rörelse, och den fysiska beskrivningen ger "kropp" åt processen i den bemärkelsen att processen även kan kännas som en fysisk upplevelse, och därmed skapas en relation och en närvaro i rummet, som även i sitt subtila uttryck kan få en allmängiltig karaktär, i den bemärkelsen att kanske var och en kan känna igen känslan av att stå i ett regn, på ett sådant sätt som diktens slutstrof; "... på min tungspets, ett regn." Det vill säga att jaget i dikten, eller vi alla, har väl känt den känslan av att vi i en viss given stund till slut ger upp inför något, och låter bara något få vara till, sådant som det är, varken mer eller mindre, som i det här fallet; Vi kapitulerar inför ett regn och låter oss föras hän. Vi vänder ansikte emot regnet och tar emot det sådant det är och alla andra tankar runtomkring upphör - allt får en alltmer mindre betydelse i takt med regnets ihållighet. Vi har helt enkelt givit upp...vi låter oss att bli besegrade, övermäktiga, och till slut låter ögonblicket övergå ifrån ett tillstånd till ett annat. Vi möter först något slag obehag, olustkänsla, för att därefter låta oss bli helt upplåtna i nuet, sådant som det är, och obehaget transformeras till njutning... ett tillstånd går över från något till något annat. Kanske som att utforska om vinden är varm eller kall? Allt är inom oss och blir till frågor om val och vad vi innerst känner och tycker. Vad har detta med poetik att göra? Nåväl, resan är anträdd och jag känner mig manad att fortsätta, bara för att jag inte kan låta bli, och i slutändan har jag som en slags avsikt att denna text mycket väl kan mynna ut i något som kanske kan kategoriernas som en slags skiss till en poetik. Även detta påstående kan i viss mån illustrera en skapande process... där en resa påbörjas, utan att det finns intet annat än en svag formulerad avsikt att sätta sig i rörelse. Ofta kan jag se avsikten som en slags längtan, en längtan som i sig självt skulle kunna uppfattas som tillräckligt nog , men ändå därutöver för det mesta är något som sätter något i rörelse emot något i en viss riktning. Behovet av att utsäga riktningen, eller att ge målet en viss definition, är för det mesta av underordnad betydelse, utan det som har relevans är just själv längtan till denna rörelse och för att ytterligare förstärka detta så kan jag skapa ett tillägg som Meningen. Avsikten får då följande betydelse; en längtan till Meningen, vilket räcker som en slags utsaga och motivation för att sätta något i rörelse emot något dunkelt, men ändå åtråvärt - Meningen! Som oftast när jag skriver, så är jag nyfiken på var jag hamnar i slutändan av processen, d.v.s när jag sedan väl står där med det färdiga alstret. Detta blir för mig en resa med en okänd destination. Jag vet att jag kliver på tåget, bara därför att jag kan inte låta bli...jag kan bara inte! Jag vet detta för jag har nu levt ett antal år och ständig återkommer jag till detta - jag kan inte låta bli. Jag har försökt... men ständigt börjar jag igen, med min längtan till det färdiga "verket"! Denna text kunde jag också ha inlett på ett annat sätt som till exempel; jag vandrar längs en väg av hågkomster, jag kommer från ett håll och jag känner igen mig, jag kommer från ett annat håll och jag känner inte längre igen mig eller jag kunde ha skrivit; ...en affisch nästan sönderfrätt av sand och vind, oläslig, obegriplig, svepte med vinden in över bordet och förde upp en molnbank, vilket gav ett ödsligt utseende åt den i övrigt tomma serveringen. De svarta solglasögonen dolde hennes blick och gjorde hennes ansikte lite overklig, frånvarande, torr och bränd. " - Varför skriver du?!" sade hon oberörd och såg ut över den tomma gatan Dessa ovanstående inledningar till en text om poetik, kunde ha skapat en annorlunda resa, men ändå kan de i sina slutliga uttryck ha handlat om vad den försökt syfta till... en skiss, ett försök till min egen poetik! Varför jag skriver, som det antyds ovan, så är det för att jag helt enkelt inte kan låta bli! Jag ska försöka att återkomma till detta lite längre fram, men för att vara inledningen trogen så återgår jag till den inledande dikten; Om jag knyter an till diktens sista strof, där jaget i dikten står i regnet och sträcker ut sin tungspets emot det (eller snarare; ett regn emot tungspetsen) så blir ju iakttagelsen ganska så subtil samt även något paradoxal - i den bemärkelsen, att det finns en nog så viktig notering att göra i denna utsaga ... "på min tungspets, ett regn" eftersom ett helt regn, omöjligt i hela sin utsträckning kan placera sig på en tungspets samtidigt! I realiteten är det ju bara några droppar i taget som träffar denna tungspets, varför då dessa droppar då får bära upp betydelsen av ett "helt" regn. Denna nyansering får bilda anslaget till betydelse som går under språkets relation till verkligheten och ifall man med språk kan spegla/skildra något som inte är språk? Jag vill gärna med ovanstående söka en slags ingång till detta ämne genom just skildringen av ett regn mot en tungspets. Regnet ljuder "sående" mot jorden och poetisk bild kanske också måste vara "ljudlös" för att i den tystnaden föda osynliga sammanhang som vi kanske inte alltid ser men mer kanske bara anar. Jag skulle även kunna använda elden som metafor och med hjälp av följande dikt komma lite närmare in på ämnet; i skuggan av ett torn mitt språk lyfte av sig sin klädnad tornsvalans vingslag mot mina drömmar på den uppåtstigande lågans tungspets som eld i min mun Jag vill därmed tro att medlet till att nå närmre en "exakthet" i språkets betydelse, eller kontexten, kan vara att "söndra" språket för att sedan återuppbygga språket på ett annat sätt som i sin förlängning ger våra bilder en alltmer nyanserat innehåll samt kanske också en alltmer exaktare innebörd. Allting är egentligen bilder, föreställningar, metaforer ( som är en annan bild som speglar en annan bild) samt det vi benämner som arketyper, som tillhör det allmänna godset hos mänskligheten. Filippos inleder ett av sina evangelier med följande utsaga; "Allt blev till genom bilder" (!) Bilden är aldrig jämförelser. Den är identifiering och då och då måste jag iblnd sluta ögonen för att kunna "se". Den poetiska bilden blir till av motsättningar som förs samman på ett sätt som inte bara belyser varandra utan då kanske också alla tings sammanhang och enheten i det liv vi lever. Kanske också då att det "åtskilda" i bilden förenas i enkelhet och i en "omedelbarhet" i sin unika gestaltning. Mycket väl kan det förhålla sig som så att det en gång i tiden har funnits ett språk som ägde en mer exakthet samt en omedelbara relation till världen, till tingen, samt till den metafysiska aspekten av världen. Om man studerar vad som hände då Gud förbistrade språket i den bibliska berättelsen om Babels torn eller vad som egentligen följde av att Eva hade bitit ur kunskapens träd i skapelseberättelsen, samt om man verkligen går till botten med ett s. k "språkets historia" om det finns något sådant så kan tanken få ganska så svindlande perspektiv... eller om man studerar andra religioner, filosofier, mytologier eller andra esoteriska läror, som ex-vis kabbalan så finner man ganska så intressanta ingångar om vår relation till språket, samt dess potentialer. Vi anar att det finns något annat som vi egentligen vill syfta emot, men att vi egentligen inte har en aning om vad detta s.k "något annat" är och det är kanske däri vari vår så kallade längtan till meningen har sitt ursprung... Ofta så "vet" jag att jag redan innan jag ens har satt mig i rörelse emot det redan "färdiga konstverket " - så bär jag det "inom" mig. Inte för att jag är så förmäten att jag vill göra jämförelse med Micheangelo, men kanske mer som en konstnär till en annan, så lär han ha uttryck en liknande utsaga fast han vände på påståendet, och uttryckte det så här; "jag vet att det bor en ängel i stenen och det är min uppgift att befria den." på ett liknande sätt kan jag uppleva att det s.k färdiga "konstverket" redan bor inne i mig och att det är min uppgift att befria det! Vilket sätter mig i rörelse för att åstadkomma denna befrielse, och det ännu icke materialiserade tillståndet, som redan finns inom mig bildar ett slags appromaxiativt facit inom mig som sedan säger till mig att "verket " är klart. Det finns inget mer att tillägga eller dra ifrån och i denna relation mellan "form och liv" - har poesin och våra liv sitt ursprung. Ofta vill jag betrakta mina dikter som skulpturala ting i den bemärkelsen att jag mejslar fram dessa till stiliserade "objekt" analogt med det sätt som jag mejslar fram "det färdiga konstverket" inom mig som en slags kropp bestående av olika delutsagor som genomgår den metodik, som kännetecknar mig och mina preferenser samt val av tillvägagångssätt, för att sedan slutligen nå fram till det färdiga verket. Det jag mest tycker om är den tid då jag är i en s.k "inkubationsfas"... d.v.s tiden innan då jag mer och mer börjar ana att "något " är på gång. Jag märker då att mina sinnen är ytterst vaksamma, mina associationer samt drömmar, dag som natt, intensifieras och jag börjar förstå att något är på gång. Jag skulle kunna likna detta vid en ton som sakta börjar få form inom mig och jag blir alltmer medveten om att jag bär inom mig en längtan till att påbörja resan. Jag tycker denna fas är underbar, för att jag tycker mig att i detta tillstånd så finns jag i en frånvaro som paradoxalt nog har en knivskarp närvaro och i denna "skarv" är det som om jag upplever närheten till något stort och ofattbart som har sin utsträckning långtbortanför den egentliga varseblivningen Mina sinnen är alerta och "inlyssnande" och jag rör vid tingens, och världens yta med känsliga fingertoppar och känner den pulserande, glödande energin under ytan. Jag tillåter mig att ana den! Om jag avslutar var jag började med den inledande dikten så finns det i den tre situationer; jaget går ut och träffas av blixten jaget går inte ut och stirrar in i en vit vägg jaget låter ett regn falla på sin tungspets vilka på olika sätt skulle kunna ge betydelser samt skapa relation till den skapande processen och kanske också tjäna som uttryck samt bildlika preferenser vid ett framtida nytt försök till att fånga skissen till min poetik. skrivet en sen aprilkväll, nästan natt och jag gick inte ut på min tungspets...poetik! Ari Eskelinen (alla dikter samt urdrag ur alster är mina egna verk tillkommna under ögonblick då jag hade föga ana om poetik, fast jag vet inte om jag är så mycket klokare nu annat än att jag kan iallafalll konstatera att det kändes väldigt intressant att försöka se mitt egna skrivande ur detta perspektiv)