Det krävdes två större bråk, mycket övertalning och vädjande för att få John med på resan. Till slut hade jag sagt att om han inte åkte med, så skulle inte jag heller åka - jag var för feg för att resa själv. Då hade jag äntligen fått ett tvekande ja. Nu satt vi alla, två veckor senare, på ett tåg upp till Höga Kusten. Markus var uppspelt och verkade tycka att det skulle bli kul, tack och lov. Han hade redan sprungit iväg för att upptäcka tåget. John var mer sur och tittade mest ut på landskapet som åkte förbi.

"Vad dehär så tvunget? Släpa med mig och Markus? Tanken var ju att DU skulle få ett avslut, vi har egentligen inget med det att göra", sa han surt när vi väntade på tåg nummer tre på Stockholms Central. Hans dåliga humör bådade inte gott för ännu ett byte och ytterliggare sex timmars resande. Det var bara att försöka lirka.

"Jamen när åkte vi tre senast på en semester? Va? Om somrarna är vi ju bara hemma", svarade jag.
"Det är väl inget fel med Vimmerby om sommaren? Och så lånar vi ju jämt mina föräldrars sommarstuga, det är ju inte så dåligt".
"Nu är vi alla fall på väg, och Markus ser ju fram emot det. Då kan väl du också vara glad för hans skull? Dessutom är det ju ett utmärkt tillfälle att träna bort din rädsla för hästar".
John muttrade till svar.

Då upptäckte jag hur Markus bara hade försvunnit, och kände hur paniken steg. Centralen var stor, vansinnigt stor, hur skulle vi kunna hitta honom här?
"John, vi har något annat att koncentrera oss på. Markus är borta".
"Va? Nej, han står ju här bakom mig...", svarade John och vände sig om och väntade sig att hans son skulle stå där. Det gjorde han inte. Jag såg på honom hur han blev alldeles kall inom sig.
"Va i helv...! Okej, okej...vart kan han ha tagit vägen?" Johan snurrade runt och tittade på alla stora skyltar. Snabbt hängde han ryggsäckarna på ryggen och började småspringa åt ett håll. Det var bara för mig att hänga på.

John saktade in när vi närmade oss McDonald´s och hörde mumlet från en massa föräldrar och tjutet från en massa barn som tydligen inte fått sin önskan uppfylld. Och där, i bollhavet, kunde vi se hur Markus förtjust hoppade runt och lekte med en jämnårig pojk. John rusade fram och knackade frenetiskt på fönstret och Markus kom uthoppande.
"Markus! Du får ABSOLUT INTE försvinna från oss sådär! Vi blev ju jätteoroliga att det hade hänt dig något! Det är mycket större än hemma, förstår du, så här måste vi hålla ihop.
"Hur mycket större, pappa?", frågade Markus och tittade ner i marken.
"Mycket, mycket större. Nu går vi och ställer oss i kön och beställer mat. Vad sägs om det? Och så springer du inte iväg så igen, okej?"
"Okej", svarade Markus och tog både Johns och min hand och så ställde vi oss i den till synes oändliga kön.

Efter ett jäktande till tåget, några timmars resande, ännu ett byte och två timmar på en buss, kom vi fram till Örnsköldsvik. Solen sken från en blå himmel och luften var hög. Jag blundade och njöt. Här var det riktig höst. Så åkte bussen iväg och där stod vi i en helt främmande stad och undrade vart vi skulle ta vägen.
"Marika, skulle inte vi bli hämtade?", frågade John och tittade runt.
"Joo...men dem har kanske inte kommit ännu...".
Precis när jag avslutat meningen kom en röd pickup åkande mot oss. Föraren sladdade till och stannade precis jämte oss. Ur den steg en man, nästan 170 cm lång, med en sandfärgad cowboyhatt på huvudet, rutig uppfläkt skjorta där lite brösthår tittade ut, ljusblåa jeans och riktiga stövlar på fötterna. Rynkorna runt ögonen och det gråa håret gjorde att han såg både snäll och vis ut.
Mannen stannade vid oss, och efter honom kom en äldre labrador och satte sig ner jämte sin husses sida.

"Hallå! Det måste väl vara ni som är familjen Lindgren?" Vi nickade alla tre till svar.
"Va bra! Hej på du, lille man!" Mannen satte sig ner på knä framför Markus. "Jag heter Harald och dethär är Kalle, min gamla vän. Han kommer säkert bli din vän också, han är världens snällaste. Och vad heter du?"
"Markus", sa Markus lite blygt. Harald tog hans hand och log.
"Markus, trevligt att träffas". Så reste han sig upp och tog mig och John i hand.
"Harald Åström, trevligt och träffas. Hur var resan, det måste tagit sin tid från...Vimmerby var det väl?"
"Jaa...det...det tog sin tid, men det gick bra", stammade jag fram.
"Ja, pojken försvann in på McDonald´s förståss, men annars har det gått bra".
"Jamen dåså. I och med att ni kommer såpass sent är det ingen idé att vi rider iväg idag. Vi tar oss några kilometer utanför Örnsköldsvik, ut till gården och så sover ni där inatt. Släng upp era saker på flaket och hoppa på, det finns tyvärr ingen plats i framsätet. Det är mer eller mindre Kalles tron". Han log snällt.

Vi tre tog oss upp och strax var vi på väg ut ur Örnsköldsvik. Vinden fläktade lite kyligt, men det verkade inte bekomma Markus alls. Han skrattade och tyckte det var kul att få åka på ett flak för en gångs skull. Efter en stund svängde Harald in på en grusväg och strax möttes vi av synen av inhängslade marker med olika grupper av islandshästar. Harald tittade ut genom vindrutan.
"Välkomna till `lilla island´, vår gård!"

En liten bit bortanför det som vekrade vara boningshuset fanns små stugor. Harald stannade bilne, klev ut och öppnade en av stugdörrarna och där innanför fanns ett pyttelitet bord, fyra stolar och två våningssängar.
"Ja, här får ni sova i natt, det är inget ni behöver betala extra för. Man kan inte rå för tiden det tar att resa. Vi ser hellre att våra kunder tar tåget än tar bilen hit upp. Längre ner där borta, där grusvägen slutar har ni bastu och ett träkar där ni kan bada. Det är bara att sticka dit, om ni har lust. Det är alltid öppet. Är det något så bara gå till det stora röda trähuset där, så är jag eller min sambo där. Vi ses tidigt imorgon bitti", sa Harald och tog oss alla tre i hand, lämnade nyckeln i låset och gick bort mot huset.

Vi slängde in ryggsäckarna och tog fram sovsäckarna. Markus bestämde sig snabbt för att han ville sova på överslafen, men han hade svårt att bestämma sig för vilken. Till slut blev det så att han låg ovanför John och jag fick en helt egen våningssäng. När vi väl kommit i ordning har det redan blivit mörkt, så vi bestämde oss för att ta en titt på bastun. När vi kom ner där hittade Markus rakt handdukar och tjatade sig till att vi skulle basta. När bastun väl gick igång gick värmen snabbt upp, så Markus stack fort ut och satte sig i badet istället. Jag och John satt kvar.

"Jaha, då var vi här då", sa John och slängde på vatten. Hela bastun fylldes med ånga.
"Ja...jag kan inte fatta att vi faktiskt är här".
"Nej, inte jag heller. Fast nu kanske jag fattar varför du inte ville åka själv. Du såg lite skärrad ut när du skulle hälsa på Harald", sa John och tittade på mig.
"Jaa...jag var rädd för att jag redan där skulle avslöja mig. Men det gick ju...bra. Han var inte som jag hade föreställt mig. Han var så himla gullig mot Markus, det hade jag nog inte trott".
"Det är ju svårt att veta något om någon man inte känt på trettio år, Marika", sa John och slängde på ännu mer vatten. Det blev svårare att andas.
"Nej, nu vill jag gå ut till Markus. Kommer du snart?". John nickade bara till svar.

När vi kom tillbaka till stugan, rena och nybadade började jag läsa godnattsagan för Markus, men han somnade redan efter andra sidan. Så jag och John la oss också, och försökte prata med varandra. Men båda var riktigt trötta så det var alltför svårt att hålla reda på vad man sagt och vad den andre hade sagt, så till slut sa vi godnatt till varandra och jag vände ansiktet inåt väggen och slöt ögonen. Imorgon skulle det nog bli ännu en spännande dag.