Han dansar med gitarrer, vrider av varenda sträng.
Försöker få någon att lyssna, på hans tonuppsättnings-mannekäng.
Han har prövat dricka vatten, har prövat dricka vin.
Men inget av det biter han blir ingen hitt-maskin.

Försöker sluta upp, med allt han jämnt velat försöka.
Försöker hålla huvudet högt för slippa att i marken böka.
Kommer aldrig finna några under, han har förstått.
I världen är han ej så stor, i skala jämlikt ett knott.

Den mest självkritiska av alla människor är människan själv.
Det värsta är att det inte är lätt att bli profet i sitt eget huvud.
Dagarna blir ändlösa landskap, som nya lakan på hans säng.
Dikterna samlas som smulor på ett bord täckt av ord, en kväll.

Han kammar sig i håret för att vara förbered på besök.
Om det nu helt oförhappandes skulle dyka upp ett sådant.
Han hamstrar minnen och upplevelser i hjärnans rum.
För att vara lite mer förbered den dagen minnet vill svika.

Att vara vardagligt uttömd och oklanderligt livstrött.
Men på något medel-smånyttigt sätt för att må bra.
Det är så han är i hemlighet och det följer årstiderna.
Humöret,ett direkt bevis på hur det är ställt med nån.

Vill slippa kontakt och känner magvärk för att gå ut.
-Behöver gärna ett, två, eller tre järn först -tack!
Men vaknar jämnt igen och det är nog det värsta.
Att tvingas vakna med en smak i munnen av trafikdödat.

Hand i hand, led efter led, händelse efter gryning.
Allt följs åt in i det sista,vår höst sommar vinter.
Där är det tänt i hans fönster, som för att visa vägen.
Om det nu skulle vara någon därute som famlar.

Om det inte vore för att han brann för sin grej.
Och att det gick att till låta sina brister.
Om det inte vore för att han inte vill säga nej.
Då vore han inget mer än livet i sig

-En aning för lite av allt, för att råda över sitt eget bästa.