Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Till adoptivbyrån

Till  Adoptivbyrån i Stockholm

 

Hej, mitt namn är Karl-Phillip Andersson-Kronsparre och är nio år. Ja, jag är döpt efter prinsen. Mina föräldrar gillar kungahuset. Jag skriver till er för jag undrar ifall jag kan få information om när jag adopterades av min pappa. Då måste ni ha hans namn, eller hur? Min pappa heter Conny Andersson. Ja, jag vet att det låter lite bonnigt. Min pappa kommer från enkla förhållanden. Min mamma heter Jeanette Kronsparre och är lite överklassig, ifall ni förstår vad jag menar. Ni undrar säkert varför jag skriver till er.

Jag hörde av en händelse att jag är adopterad. Jag tror att jag hörde det. Det var när jag själv sov över hos min farbror( som då inte är min farbror då). Men i alla fall så trodde min farbror och hans fru att jag sov. Vilket jag inte gjorde, jag smög tyst till toaletten mitt i natten, då var jag tvungen att ta mig förbi allrummet, där de så satt och pratade om min adoption. Med största sannolikhet pratade dom om det. För jag hörde Farbror säga" det var då Karl - Philliph adopterades av Conny". Kanske hörde jag fel, han kan ha sagt" Det var då Karl Phillip assimilerade Conny". Men jag skriver till er på grund av version ett så.

 Det är inte lätt. Jag vill bara ha reda på fakta så, vilka mina riktiga föräldrar är. Nu har det blivit så knepigt hemma(vilket inte är mitt riktiga hem)då de så har sänt mig till en psykiatriker. Jag kan ju skriva lite om hur det gick då. Den vandrande pinnen tog emot mig. Ja, han är så lång och smal då, att jag kallar honom för det. Jag får sitta i en fåtölj, medans han så sitter mitt emot. Varannan minut säger han så "Jaha, hm, fortsätt". Det verkar vara den lättaste saken i världen att vara en psykiatiker. Bara säga varannan minut"Jaha, hm fortsätt". Eller "Kan du vidarutveckla det?"Så får man betalt också och vara så där fåordig.

 Ja, varför är jag så hos denne mannen? Det är för jag anses vara för intelligent helt enkelt. Skolan tråkar ut mig, så jag är klar med skoluppgifterna när de andra väl har börjat med dem. Därför blir jag också mobbad. I alla fall så har jag pressat fram att jag får en cocacola innan vi börjar.Menar Pinnen med det. Idag så när han skulle fixa colan, så hittade jag en kikare i en byrålåda. När han kom med min cola, frågade jag ifall man kunde se stadens duvor på taket med kikaren. Sedan så... ja, jag har skrivit dialog faktiskt vad som sades...

- Vad gör du? frågade pinnen och kommer in med colan i rummet.
- Tog du is? Tala om vad du har den här till så får du tillbaka den.
- Ja, tre bitar. Den har man till att se saker på avstånd med.
- Ditt pervo, jag slår vad att du i hemlighet sitter här och kollar in halvklädda damer, eller unga pojkar som klär på sig, med den.
Pinnen ser på mig, med ett leende, handen är utsträckt och vill ha tillbaka kikaren. Men har jag sagt att jag är färdigt med den, eller vadå?
Pinnen säger att jag får behålla kikaren men att vi måste sätta igång med samtalet. Pinnen är dyr, mamma betalar honom åttahundrafemtio kronor i timmen.

Jag berättar så för honom att jag är adopterad. Att pappa inte är min riktiga pappa.
- Aha, säger pinnen. Intressant tanke. Det är inte ovanligt att barn har den sortens tankar. Och din mamma?
- Hon är min riktiga mamma.
Pinnen tittar på mig och undrar då, ifall  jag vet vilken min riktiga pappa är. Han fortsätter och fråga ifall något barn i skolan har sagt detta, eller om jag hört det av någon. Jag förklarar för honom att jag bara vet att det är så. Så frågar pinnen ifall jag fick välja en pappa, vem skulle jag då välja? Jag låtsas fundera djupt på den frågan. Sedan säger jag att" Det skulle vara, du pinnen!"

Han ser ut som han höll på att sätta i halsen. Till slut får han ordning på sina anletsdrag och säger"verkligen?" med alldeles svag och hes röst. Jag skrattar nästan ihjäl mig. Skrattar och skrattar honom rätt upp i ansiktet. Jag kan inte sluta att skrattta. Ju mer jag skrattar, desto mer hatar han det, men han kan inte säga något emot det, för han får ju betalt. Pinnen avslutar vår prattimme. För min mamma har kommit. Han ber mig sitta kvar där jag sitter och säger att han behöver tala med min mamma. Jag hör dem och jag har fått lov att tittat på hans teve så länge. Jag hör min mamma med sin isiga stämma. Hon använder den stämman då det är något som går henne emot. Jag kan inte urskilja vad som sägs, men det verkar som han klagar på mig.

På hemvägen så säger mamma i bilen hem till mig att pinnen har klagat på mig och att det vore lovansvärt ifall vi kunde hitta en annan psykiatriker. Han hade också en som han kunde rekomendera, faktiskt, säger mamma. Till mig sade pinnen förut att att vad jag än berättar för honom kommer det aldrig att lämna rummet för det är en hemlighet mellan honom och mig.

Men så här, han berättade för henne, eller hur? Så han är en lögnare som alla andra vuxna och han leker samma lekar som alla andra vuxna gör.  Alla  spelar och det är meningen att jag skall tro på det, precis som det är meningen att jag skall tro att pappa är min riktiga pappa. Så adoptionsbyrån, nu vet ni hur det ligger till. Jag är alltså adopterad till hälften av min mamma och helt av min pappa. Jag fick höra det av en annan elev i skolan, att ifall föräldern inte vill ha en, då är man till hälften adopterad. Jag skickar med ett frankerat kuvert från min skola, med min adress på.  Skriv, skoluppgift på kuvertet, då öppnar inte mina förädrar det. Mitt personnummer är 99-02-12. Skulle så vilja veta vem min riktiga pappa är

Med vänliga hälsningar Karl-Phillip Andersson-Kronsparre

 

 

 




Prosa (Novell) av Mr Lindemann VIP
Läst 1739 gånger och applåderad av 21 personer
Utvald text
Publicerad 2008-10-27 17:39

Författaren Mr Lindemann gick bort 2012. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.



Bookmark and Share


  Gisela Nordell
HAHA !
Pervo
kollar pojkar i smyg..
genomskådad av smart
ung man som vill ha
honom då till far
urrolig!
2009-05-10

  hassanzass
Hmm, de tidigare kommentarerna säger att detta var intressant och roligt men jag vet inte jag.
Det var så genialiskt skrivet!

Jag vet inte vad du tänker när du skriver men jag finner en undermening och något väldigt ironiskt i dina texter, i allafall denna.
Liksom ett hånskratt på någotvis eller ett elakt skratt om du förstår vad jag menar?

Jag tycker i alla fall att detta var genialiskt skrivet, önskar jag skrivit det själv!
2008-10-31

  Blåbäret
Grattis till stjärnan av guld...
2008-10-30

  Gunwale VIP
Roligt...men mest av allt rörande.
2008-10-30

  DanSan
******************

Grattis till stjärnan!

******************
2008-10-30

  Blåbäret
undra var alla dessa vandrande pinnar kommer från? du skriver på ett sådant sätt som får det att känna så självupplevt och äkta...fastnar för sveket psykologen gör mot pojken...försöker linda in honom i ett falskt förtroende för att få honom att öppna sig, för att redan innan han gått förbruka förtroendet...bra gjort om man vill sabba allt!...välskrivet med ett driv som gör att man vill läsa mer...fortsättning?
2008-10-29

  papessa
den här texten var inte så lite grym...man blir full i skratt men det finns egentligen ingenting att skratta åt...
2008-10-28

    ej medlem längre
En berättelse som griper tag i intresset.. väcker viljan att läsa till slutet. Intressant att du berättar från pojkens perspektiv och gör det trovärdigt. Hur gick det sedan för pojken vill man veta..
2008-10-28

  Just Emotions
intressant läsning..
2008-10-27

  Ewa-Britt Nilson VIP
Var det psykiatrikern
som var pappan... Ps.
reaktion pekar åt det
hållet, eller så visste han
vem pappan var... Varför
skulle han annars sätta
i halsen, tappa rösten...
En text att fundera på...
2008-10-27

  Måna N. Berger
"Det verkar vara den lättaste saken i världen att vara en psykiatiker. Bara säga varannan minut"Jaha, hm fortsätt". Eller "Kan du vidarutveckla det?"Så får man betalt också och vara så där fåordig."
*skrattar gott* På kornet! Jag känner igen dem!
2008-10-27
  > Nästa text
< Föregående

Mr Lindemann
Mr Lindemann VIP