Ur Ondskans Blommor (1857) (Les fleurs du mal) , av Charles Baudelaire:

Albatrossen

Ibland, för nöjes skull, matroser pläga fånga
en albatross, som följt med skeppet på dess färd
fram över salta djup. Så samla de sig många
kring denna vilsna gäst ifrån en högre värld.

Knappt ställd på däcket, ser man fågeln tölpigt skrida
med skamsen hållning fram. Förr var den molnets vän.
Som tunga åror drar den, en på varje sida,
de vita vingarna, som släpa efter den.

Den stolta flygarn går och vacklar som en skugga.
Förr djärv och kungligt skön, nu klumpig, ful och tung.
En sjöman sträcker fräckt mot den sin sura snugga,
en annan haltar fram och härmar rymdens kung.

En skald är fågeln lik, som trotsar alla faror,
som svingar sig mot storm, som pilen ej kan nå;
men, kommen ned på jord bland människors skaror,
hans vingar tynga så, att han ej ens kan gå.