Du är så fruktansvärt fin
så jag är så fruktansvärt rädd
för att förstöra dig,
ens bara lite.

Den kvällen stod du tätt intill mig
andades isande i mitt öra.
Och jag ville leva där med dig.
Och jag ville dö i dina varma händer.

Du pekade på stjärnorna åt mig,
för att jag inte kunde hitta dem själv,
och hemligheten i sig,
var för att jag aldrig lyfte blicken från dig.

Och det är svårt att förstå,
för sanningen tar sig knappt in i mig,
och ibland tror jag det bara är förhoppningarna
som spelar mig ett spratt.

Men när du pratar,
hör jag en liten antydan på någonting mer,
och jag kan inte göra något annat
än att bara le och bli helt galen.

Och ett litet förlåt är jag skyldig dig,
och du mig ett likaså.
För att vi ibland mördar varandra hänsynslöst
så att vi tillslut ligger kravlandes i mörkret.

Men det är då du är som finast,
du bär oss båda till att stå barbenta
och jag gör allt i min makt,
för att vi aldrig skalla falla planlöst igen.

Och jag kom ihåg när jag grät,
och sedan smög undangömd bort från ljuset,
ingen hade sett mig och följt efter,
förutom du.

Du vandrade tyst vid min sida.
och vi lät tystnaden tala av sig själv.
För vi förstod varandra ändå,
och min tacksamhet tog sig i mina tårar.

Och jag har aldrig vågat trott på kärlek,
för att det alltid slutar med brustna hjärtan.
Men jag ska försöka den här gången,
för vår bådas skull.

Och du ska veta.

Att jag tänker klamra mig fast vid din sida,
och vi kommer falla, det kommer vi.
Men jag hoppas att du orkar bära oss en sista gång.
Innan vårat stjärnfall redan hunnit förbi.