Min hund är en överlevare
som kommer från Azorerna
där hon var gatuhund tills
hon sprang på oss där och
blev förälskad i min man....

(det är ju en story i sig)
en kortversion finns på
www.chanshund.com
klicka på "hundar" och då
kommer bl a berättelsen om Olga......

Olga var det bästa som hände oss och nog tror jag det var "försynen" som fick oss att mötas. Hon älskade sin husse, och de två var ute på långa rundor, eftersom husse var hemma de sista åren han var sjuk. Mellan behandlingarna skulle ju allt skötas, och jag har glömt hur det gick till. Med jobb, sjuk mamma, lång väg till både jobb och till henne. Hur fick vi det att gå ihop? Jag begriper ingenting, men jag har beviset här. Olga. Hon är den mest välskötta och glada hund man kan tänka sig. Nu har hon varit här i 5 år. Och om några veckor är det 6 år sedan vi mötte henne inne på Solresors kontor i Ponta Delgada.

Olga lär mig mycket om livet.
Hon är opererad på flera ställen och har fortfarande stygnen kvar. Dvs tratten, lampskärmen måste på. Tro inte att hon krånglar med det. Nej inte Olga. Hon blir bara alldeles ögonvåt, tittar bedjande på mig med rådjursögonen, svansen åker ner. Men hon står kvar där tills den hemska tratten är på. Så suckar hon och går och lägger sig på favoritplatsen. Och somnar. Snarkar gott......
Ibland får man göra saker mot sin vilja......suck, hon drömmer och tassarna far åt olika håll, och det rycker i mungiporna.
Hon tigger om att få gå ut. Men jag är inte klar än, och säger "jag kommer strax" Då lägger hon sig ner eller går ut och pussar lite på katten. Det skulle väl aldrig falla Olga in att skriva en taskig dikt om sin oförstående matmor, eller för den delen slänga iväg några tjabbiga kommentarer. Nej inte hon inte. Hon väntar och bidar sin tid. Tittar med stora ögon på allt jag företar mig. Följer mina minsta rörelser. När jag kommer till byxorna, börjar svanstippen att vibrera lite försiktigt.
Det är bäst att inte förhäva sig. Inte ta ut för mycket glädje i förskott. Man vet ju aldrig med mattar. Rätt som det är flyger hon ju fram till datorn och blir sittande.
Eller också ringer telefonen - och DÅ kan det bli en lång väntan.

Annars, jo för det mesta brukar ju matte tänka på Olga allra först. Det är bra. Att ha någon annan än sig själv att tänka på först. Utvecklande på alla sätt.
Om ett par dagar ska stygnen tas, och vi får veta om det bor någon hemsk sjukdom i den borttagna tumören. De små knölarna var bara små fettknölar som hundar ofta får.
Olga är sig precis lik. Världens gladaste och klokaste hund. Fast rädd ibland. Man blir det när man har blivit sparkad, stenkastad osv.
Igår tog hon en joggare i vindbyxan. Jodå det gick hål på byxan, men inget köttsår. Jag missade 5 sekunder, och när jag ropade "stå still" åt joggaren, trodde han nog att det var åt hunden, så han fortsatte att springa. Gör aldrig det.
Stanna, men se INTE hunden i ögonen. För det är ett hot för en hund. Ett flockbeteende som det är bra att kunna lite om. Man kan undvika mycket elände med det. Killar på cykel är inte heller Olgas favoriter. De kan sparkas hårt, det vet hon.
(Vi har ett särskilt byxkonto för dylika incidenter)

Olga älskar ekorrar, och för fem år sedan, på sin första runda här, såg hon en i ett träd. Hon stannar där varje dag. Och har försökt att klättra i träd, men varje gång får hon ju ge upp. Men trägen kanske vinner och en klok hund minns för livet. Det är då ett som är säkert.

Just nu säger Olga, att den som väntar på något gott väntar ALLTID för länge.
Det betyder UT.nu.

Kramar från oss om ni bara håller tummarna om ett bra besked från veterinären