Dagen var magisk, Det verkade som att Göteborg stod stilla fredagen den trettionde maj, 2005. Spårvagnarna hade bytt nummer och solen lyste extra starkt den dagen. Jag och min far kom dit alldeles för tidigt så vi fick sitta och vänta på Dom i fyra och en halv timme. Det fanns en stor klocka över oss, den stod på 4:32 när vi kom till platsen. Hjärtat slog allt fortare ju mer framtiden trängde sig på. Anledningen till mitt skrivande skulle snart uppenbara sig. Det for ett kroniskt glädjerus inom mig som jag inte fick bort men som jag och andra sidan inte ville få bort heller. Vi stod där, jag och pappa bland träd och ljud från skator. Världen just då, var svart runt omkring oss, men vi tyckte det bara var härligt. Det hängde ett gigantiskt tygstycke framför oss och när klockan över oss plötsligt blev 0:00, Så föll tygstycken och ett ögonbrännande ljus kastade sig över oss.
Ett gitarrsolo sattes igång.

400 slag.

och där var dom:


Kent.