Det är mitten av juni. Skolan har upphört och låter en njuta av Sommarsverige, eller var man nu vill och kan befinna sig. Jag står i en alldeles för varm busskur, ramen i busskuren har sakta men säkert börjat böja sig på grund av den gassande solen. Jag ställer mig utanför den i stället. Bilarna som kör förbi drar en vind över mig med lukter från nyklippt gräs och avgaser. Jag blundar för ett ögonblick och ler, allting är så rogivande och skolans press har man sedan länge glömt bort.
Långt där borta kommer bussen, jag tror det i alla fall. Det är lite svårt att se eftersom ångan från den kokande asfalten leker en lek med min syn. När den är cirka 200 meter bort ser jag att det är bussen. Jag får ta ett stort kliv för att kunna komma upp på det första trappsteget på bussen. ”- Hej”, säger busschauförren, en kvinnlig sådan, som har fått alldeles för mycket sol på sig så att hon ser ut som ett rödljus gånger tre. Jag ler och nickar till henne. Jag ser att nästan alla människor på bussen sitter på den vänstra sidan och undrar varför. Jag går långt bak i bussen och sätter mig på höger sida, för att skilja mig från mängden. Efter ett tag förstår jag varför människorna sitter på vänstersidan: Solen bränner som en glödlampa som har stått på alldeles för länge. När solen blir för påfrestande byter jag plats, tänker jag för mig själv.

Luftkonditionering, en väldigt bra uppfinning som gjordes av Willis Carrie, från USA år 1902. Trots att det har funnits i 106 år så har inte alla bussar installerat det än. Vilket gör dom flesta på bussen uppgivna och går fram och klagar på busschauffören som svarar ”nej, tyvärr, det är något fel på fläktsystemet”, medan hon sitter och kör med fläkt med högsta effekt.

Efter en timme och nio minuter är plågan över, vi har stannat för sitta gången, vi är framme. Jag tar ett sista steg, ställer mig på trottoarkanten och ler lite för mig själv, äntligen framme.
Jag ska möta en vän från förr, en vän jag inte träffat på flera år men som nu fått tag i mig och frågat om en fika. Jag står vid trottoaren och funderar på var jag ska gå, medan jag funderar hör jag spårvagnarnas ljud i bakgrunden. ”Hur kunde jag flytta från den här staden?”, frågan kom ivägen för uttänkandet av min destination. Jag struntar i frågan och kommer på vart jag ska gå. Munnen är enormt torr efter en timmes färd i en varm buss plus att jag hade glömt vattenflaskan på diskbänken. Nervositeten inför mötet med den gamla vännen gör inte munnen mindre torr direkt. Jag beger mig till pressbyrån för att få tag i något att dricka. Pressbyrån är lite mer moderniserad om man jämför bussarna så dom har luftkonditionering, svetten på min panna blir iskall men jag finner det bara behagligt. Ramlösa: Jordgubb/lime, får det bli. Jag ger flaskan till butiksbiträdet, en ung, vacker tjej vars namn är Lisa, kommer ihåg det från en gång då hon hade en namnskylt på tröjan. ”Det blir 18 kronor då”, säger hon och ler ett leende som får vilken kille som helst att bli förälskad. ”Japp, okej” svarar jag lite nervöst och ler lite stelt. Hon ger mig flaskan och när jag kommer ut ur butiken. När jag är ute ur pressbyrån matar jag mig själv med dåligt självförtroende och ångrar som bara den att jag inte sa något annat till henne än bara två obetydliga ord.

Jag ska träffa vännen på Villekulla, Göteborgs absolut mysigaste café. Jag går till vasaplatsen, vilket är en rätt bra bit från Centralen, dessutom är det 25 grader så det känns längre. Redan vid Valland så är min ramlösa slut. Till slut står jag framför Villekulla med den stora skylten med Pippi Långstrump på. ”Konstigt” noterar jag för mig själv, klockan är 15:10 och vi skulle mötas här vid 15:00. Efter en kvart av väntan, sätter jag mig utanför Villekulla, på trottoarkanten. Jag lyssnar på tystnaden, det är inte vanligt att Göteborg är så tyst som det är just nu. Jag ser kärlekspar går och håller varandra i handen. Jag börjar tänka på min egen situation i kärleken och saknar någon att hålla handen, speciellt nu när det är sommar och allt. Jag ser en äldre kvinna komma cyklandes emot mig, hon drar med sig en uppfriskande doft av blommorna hon har i sin korg. Doften tvättade bort mina kärleksproblem och kollar åter igen på klockan. Nu är den 16:00. Jag förstår att vännen har svikit mig. Trots det går jag in på caféet och tar en fika med mig själv istället. Jag beställer en kaffelatte och som en liten tröst för mig själv så tar jag en kakbuffé. Jag går och ställer kaffet på ett litet träbord som ser ut att hålla endast för det. Jag går och tar en tallrik, tar en bit kladdkaka och går och sätter mig i en nästintill för mjuk soffa vid det lilla träbordet där jag har ställt kaffet.
Tavlorna i caféet höjer mys-stämningen, även alla gamla böcker på hyllorna och alla tyger på möblerna höjer stämningen. Jag sticker in gaffeln i kladdkakan, den är så kladdig att när jag stoppar in den i munnen så får jag svårt att tugga och svälja, men det gör ingenting för den goda smaken av kakao får gärna stanna ett tag. Kladdkakan med den vispade grädden gör en elegant kombination. Jag sitter där och njuter av kaffet, kakan och av caféets atmosfär. Att vännen har svikit mig gör ingenting eftersom jag älskar den här staden och åker gärna ner hit för att få vara för mig själv ett tag.
Jag hade ju beställt en kakbuffé men orkar inte ens äta upp den biten kladdkaka jag har på tallriken. Jag har kommit på att det måste vara ett knep från dom som äger caféet att dom proppar kakorna och bakverken fulla med mjöl eller något som gör att man bara orkar en enda bit.

Efter två timmars fikande så beger jag mig tillbaka till centralen. På vägen dit möter jag familjer som har varit på Liseberg, för såna stora chokladkakor går inte att hitta någon annanstans. Barnen ler och skrattar, jag minns hur underbart allting var när man var liten, hur enkelt allt var. Stämningen man hittar i Göteborg hittar man ingen annanstans, doften där är annorlunda. Jag har lättare att andas för, känner mig mer hemma där.

Bussen hem går om tio minuter, tillbaka till det vardagliga. Solen börjar gå ner tillsammans med mitt humör. Jag sitter och hoppas på att dagen kan börja om, gå på repeat igen men nu kommer bussen. Nu struntar jag i vilken sida solen är på, jag sätter mig vid fönstret och känner hur ångesten inför hemresandet börjar krypa tätt inpå. Nu backar bussen. Jag ser solen reflektera på byggnaden som ser ut som ett läppstift. När bussen kör igenom Tingstadstunneln så dyker frågan upp igen:

”Hur kunde jag flytta från den här staden?”