Vi undrade så
vad som skramlade
i lådan
när vi gick uppför stigen, våran favvorit stig, föresten
Så klart
Vad annars
Vi tog dig
till tältplatsen
Till sjön
Inte kunde det väl vara du?
Som skramlade.
Vi kunde inte låta bli att kika.
Det var en skruv
Från din kista
Och i lådan
Ett litet ben och din aska
Min kära dotter. Det var ett så litet ben
som krematorieugnen inte orkade bränna
Vi sa inget, det gör vi inte, vi tystnadens män och
kvinnor.
Vi strödde ut din aska på den plats där vi känt sån glädje. Där livet varit oss närmast.
Som vanligt när man går i dödens närhet.
Men också som skönast och latast. I fjällriset, på en klipphäll där solen stekte bort myggen.
Vi har gjort så mycket här.
Det är därför du ska bo här.
Tillsammans med de få turister som hittar upp längs soldalsleden.
Du ska kasta dig ned i jokken med glasklart iskallt vatten. Och följa den så vi kan visa dig havet.
Du ska blåsa upp på glaciären
Du ska stanna i fjällbjörkens bark och bo i dess blad.
Du ska känna igen våra steg när vi kommer åter
och du ska höra vår andhämtning och känna vår tvekan när vi kastar
oss utför de branter där du nu vilar
Du ska höra våra glädjerop när vi känner snön runt våra skidor
Vi valde en plats åt dig där ingen människa kan vara ledsen
där skönheten är lika stor och odödlig som vår kärlek till dig
Som vårt minne av dig
Som vår saknad av dig
Som vår längtan efter dig