Jag vet.
Att du tycker så.
Men du behöver inte
skrika det till mig.
Jag vet.
Att du inte älskar mig som
mina andra syskon.
Jag vet.
Att jag är den äldsta som
hamnat fel.
Och jag vet.
Att du inte bryr dig längre.
Slagen, som du inte
kallar misshandel
''jag bryr mig om dig, jag är
orolig''
Det kanske du borde
ha tänkt på innan.
Ni pratade om mig som om jag
inte var där, fast jag satt
bredvid.
''Det måste vara något fel på HON''
Är det du eller jag som
är en psykopat?
Ett felsteg och du
lägger världen på
mina axlar.
Ena dagen får jag inte
gå ut efter tio, för jag är
bara femton år snart.
Andra dagen, ja, då
ber du mig fara åt helvete
och säger åt mamma
att slänga ut mig.
Och mamma säger: så du skulle
kasta ut henne om det var
minus och snart vinter?
Ja.
Jag är inte förvånad.
Han har gjort det flera gånger.
Och så många gånger jag
förlåtit, utan att bli förlåten.
Så många gånger ni haft fel
och säger ändå att det är
mitt problem att ni fick den tanken.
Inget förlåt.
Jag har aldrig någonsin hört
ett förlåt från er.
Och kommer aldrig höra.

Och så länge ni fortsätter,
Cicci och pappa.
Kommer jag använda
min sömn som
ett desperat försök att
försvinna från verkligheten.
Jag kommer skada mig
så mycket jag kan,
tills jag hör ordet förlåt.

Och ett till dumt ord till min
mamma om att det är
hennes fel att jag inte
får hjälp, då kan du
ju berätta för världen
vilken bra far du är
fast du förlorat din
enda dotter.