När jag ser henne posera
framför arty arty future
sådant som inte går att ta på; en abstrakt strävan
när hon ligger på mage mellan statyer av cement
kanin-ansikten och vitt skum

vill jag bryta mig loss
slita mig loss
kasta flaskor och mig själv från ett hustak
för att landa nedanför bergen och skogen någonstans
riktigt långt bort

förstår hon mig än?
förstår hon OSS
jag har börjat hata konsten
hata det sensibla
hata majsju och bräcklighet
att vara späd och räkna korpar
jag vill ha färger som grönt och rött
natur att TA på och
konkreta problem, inga hjärnspöken

jag vill se kontinenter och oceaner
acceptera steg ett och jobba därifrån
se evolutionen i svarta ögon
rakt igenom

packa min väska och aldrig mer stanna

och han ska följa med mig
alltid törsta
ligga med mig på havsytan och flyta bort mot horisonten
mitt på dagen