"jag går omkring i mitt Pompeiji bland ruiner"

det kunde jag inte sjunga och gnola

när jag levde i det värsta av kaos

i ett förlamat tillstånd för alltid

mitt sorgsna hjärta hade brustit

när jag såg min älskade tyna bort

evig kärlek ger väl evig sorg

ett liv i kaotiska ruiner

där väggar av kärlek

gapade tomma

liv endast ett minne i

överlevnadsdagars

oändlighet

och vänskap visade

sig inte tillräckligt

hållbar

kaos i ruiner

i ensamhetssorg

chanslöst liv kan tyckas

ändå skedde undret och

morgondagen grydde sakta

månstrålar och stjärnor tändes

i nattens kompakta mörker