Tilde.
Jag lovade, du lovade
vi lovade oss att leva ut livet
och lära oss vandra på vatten.

Du som minns synen vi såg i höstens
tidiga dimmor.
Jag som ser boskap i andra,
ser budskap i dig.


~
Östersjön ligger illa till
inklämt i bräckta vatten,
mellan torskdöd och Karybdis,
konverserar oss,
våra röster är som spruckna
av regn och värden som faller.

Väl formar havet med vågen sin väg,
skyddslöst
utan ansikte, som Sonnevi sade.


~
Det har samlat sig regn mellan raderna
du säger du minns oss som barnpoeter
med lite väl stora pretentioner
vi sänkte allt i smink när Dresden föll.
(Godwins lag!)
Sedan dess lever vi på ytan.

Ett hav större än poetryslammarnas
lustigaste liknelser och all Stagnelius ångest
tillsammans.


~
Du tittar tveksamt på mig,
medan jag skakar regnet ur hårtestarna,
säger jag då aldrig blir en beat-generation.

Jag har tappat alla ramar i djupet,
du har redan använt fiol och viol.
Du snackar Erlandssons sexvanor,
medan jag har förlorat min dygnsrytm,
tid är lag.


~
tycker för övrigt korta rader
med svordomar och könsord
ger ett larvigt intryck.
Nelly Sachs skulle aldrig!

Du tycker
Norden
är djävligt
kukigt
och kallt.


~
Du sökte en kvinna
och fann dig själv
- snart är du ensam i båten.


~
Ett löfte som är kallt och salt
väger mer och sjunker mot världens botten.

Regnet vräker ned på våra öppnade handlovar.


~
Jag ser djupt in i dina blåa ögon
och ser spegeln av mig själv

också det en form av jämlikhet.


~
Syrebrist har blivit konventionen,

vi har trånat och trålat
vi har drabbat alla våra vänner.
Under åttio meter finns bara död.

Vissa saker gör
för ont för att levas.