inte tillhörig

aldrig som en av er andra

jämt något fel för att pappa var död

och att min bror inte var som andra

jag förstod aldrig

utanförskapet kändes

alltid som mitt problem

fast det måste ha varit

de andras

la jag det på mina axlar

min rygg fick bära hela bördan

i nästan hela mitt liv

bar min kropp större lass

än den orkade

jag ber den förlåta mig för det

nu när jag vet att jag är en

av er andra och möts precis

som en älskad människa ska

förstår jag min bakgrund

och kan förlåta mig själv