När broar möts
mellan ont och gott;

och självkännedom blir till förakt

och alla tider klamrar som vid en stam

Obeskrivlig kraft, för dig som aldrig ficks;

nog finns det ett vi kan förstå att låta vara nog

~

När broar möts för gott;

när en fångad blick passerat genom tio barriärer,

ja, för allra sista gången:

Då ska jag skriva fritt om all besegrad sorg;

ett rum ska fyllas med den mening bara jag kan skapa

~

Där ska trädet växa upp så som en stol ur marken

och solens armar värma varje urval som i vemod tagits;

där sitter ängeln - smälter in i parken!

som om likgiltigheten själv sin skepnad bytt,
från grönt till rött till vitt;

som om arken runt min ångest flyter fritt

~

Mitt hjärtas faser, jag sjunger ut;

den far jag själv har varit
äger ett föräldraskap om gråten,

virket som har brutit törsten har passerat

som bron som byggts på fors

Och jag inser nu att allting har ett slut,

att sorg och årstid är nästan lika