Jag vill att tiden ska dö. Fönstret och himlen därutanför två fåglar seglar förbi, efter varandra. De är nog kära. Det finns alldeles för många korridorer på sjukhus, alldeles för många stängda dörrar för att man ska känna sig trygg. Och alla dessa skyltar. Vilorum. Visningsrum. Jag förstår inte. Är det en vernissage?
Mamma sitter som en stolt buddha. Den blå scarfen kring hennes kala huvud. Vi har haft den sedan vi var barn. Mamma ville träffa mig först. Det var längesedan nu. Jag i grön halsduk och seglartröja. Mamma säger att jag är fin. Jag minns inte vad jag säger.
De talar om surrealism, vet de ens vad det är? Det är inte bara att titta på en tavla för att se en ko med en mänskokropp mitt ute i en öken - de som påstår det vet ingenting. De är alldeles för fästa vid ord som låter vackra, och respekten som kommer då det riktas mot ett föremål man inte kan förklara. Hade jag varit en tavla, då hade jag suttit i en såpbubbla. Den skulle vara placerad under en stekande sol i en het öken, och där uppe på himlen, på ett moln - där skulle min mor sitta och kika ner på mig. Nyfiket.
Surrealism. När man inte riktigt förstår, men man vet att man kommer att förstå, man måste bara akta sig för att bli rädd för det man inte förstår. Eller det man inte kan tala om då man står mitt i det. Det finns nog tid att tala efteråt.
Mamma frågar hur jag mår. Jag mår bra. Hon är annorlunda. Hennes ögon. Peruken ligger under en tidning, droppet droppar. Dripp-dropp. Det finns fler saker som droppar här inne. Hur kunde jag lämna dig såhär? Hur länge har du suttit här alldeles ensam. Hur många samtal har du inte ringt och förklarat hur bra allt är. Man vet aldrig när rätt tillfälle kommer, visste man det så skulle man aldrig göra fel.
Isse ska gå ett ärende. Jag går med. Jag vet vad hon ska göra. Hon går till rökrummet. Jag får ångest av rökrummet. Senare då jag kör mamma i rullstolen förbi det där rummet, så ska jag se henne snegla, i smyg. Jag känner ångesten, varför gjorde hon såhär. Varför drog hon alla de där blossen. Sedan hör jag hennes väninna, hon skrattar och skojar med mamma om alla de där kaffe och ciggen de tog tillsammans. Mamma försöker le. Isse går med mig ut i den friska luften. Det är kallt. Det regnar lite.
Entréplan, pressbyrån en sporadiskt idiotplacerad swedbankautomat, ett lekrum bakom låga skärmar, receptionen. Gula gatan. Gula korridoren. Gula hissen. Våning 6. Alla dessa stängda dörrar. Alla dessa korridorer, utan värde och så alldeles tomma bara för att det är helg. Ett rum, min mor. En vecka kvar att leva. Hennes hand kall. Hennes ögon borta.
Jag tycker om dig mamma. Det vet du. Jag tycker om dig också Elin. Lämnar mitt lypsyl hos dig. Dina läppar så torra. Kom på mig själv, nu. Letandes. Vart är det? Just det. Jag lämnade det hos dig. Dina läppar spruckna.
Det är tomt nu. I rum 60. Det är tomt nu.
Jag vill att tiden ska dö. Jag vill att himlen ska falla ner. Jag vill att ni öppnar alla dörrar. Öppnar kistan. Jag vill se. Stanna tiden. Döda den. Tänd inga lampor. Det finns ingenting mer att se.