Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

det sista jag har kvar

Jag vill att tiden ska dö. Fönstret och himlen därutanför två fåglar seglar förbi, efter varandra. De är nog kära. Det finns alldeles för många korridorer på sjukhus, alldeles för många stängda dörrar för att man ska känna sig trygg. Och alla dessa skyltar. Vilorum. Visningsrum. Jag förstår inte. Är det en vernissage?

Mamma sitter som en stolt buddha. Den blå scarfen kring hennes kala huvud. Vi har haft den sedan vi var barn. Mamma ville träffa mig först. Det var längesedan nu. Jag i grön halsduk och seglartröja. Mamma säger att jag är fin. Jag minns inte vad jag säger.


De talar om surrealism, vet de ens vad det är? Det är inte bara att titta på en tavla för att se en ko med en mänskokropp mitt ute i en öken - de som påstår det vet ingenting. De är alldeles för fästa vid ord som låter vackra, och respekten som kommer då det riktas mot ett föremål man inte kan förklara. Hade jag varit en tavla, då hade jag suttit i en såpbubbla. Den skulle vara placerad under en stekande sol i en het öken, och där uppe på himlen, på ett moln - där skulle min mor sitta och kika ner på mig. Nyfiket.
Surrealism. När man inte riktigt förstår, men man vet att man kommer att förstå, man måste bara akta sig för att bli rädd för det man inte förstår. Eller det man inte kan tala om då man står mitt i det. Det finns nog tid att tala efteråt.


Mamma frågar hur jag mår. Jag mår bra. Hon är annorlunda. Hennes ögon. Peruken ligger under en tidning, droppet droppar. Dripp-dropp. Det finns fler saker som droppar här inne. Hur kunde jag lämna dig såhär? Hur länge har du suttit här alldeles ensam. Hur många samtal har du inte ringt och förklarat hur bra allt är. Man vet aldrig när rätt tillfälle kommer, visste man det så skulle man aldrig göra fel.


Isse ska gå ett ärende. Jag går med. Jag vet vad hon ska göra. Hon går till rökrummet. Jag får ångest av rökrummet. Senare då jag kör mamma i rullstolen förbi det där rummet, så ska jag se henne snegla, i smyg. Jag känner ångesten, varför gjorde hon såhär. Varför drog hon alla de där blossen. Sedan hör jag hennes väninna, hon skrattar och skojar med mamma om alla de där kaffe och ciggen de tog tillsammans. Mamma försöker le. Isse går med mig ut i den friska luften. Det är kallt. Det regnar lite.


Entréplan, pressbyrån en sporadiskt idiotplacerad swedbankautomat, ett lekrum bakom låga skärmar, receptionen. Gula gatan. Gula korridoren. Gula hissen. Våning 6. Alla dessa stängda dörrar. Alla dessa korridorer, utan värde och så alldeles tomma bara för att det är helg. Ett rum, min mor. En vecka kvar att leva. Hennes hand kall. Hennes ögon borta.

Jag tycker om dig mamma. Det vet du. Jag tycker om dig också Elin. Lämnar mitt lypsyl hos dig. Dina läppar så torra. Kom på mig själv, nu. Letandes. Vart är det? Just det. Jag lämnade det hos dig. Dina läppar spruckna.
Det är tomt nu. I rum 60. Det är tomt nu.

Jag vill att tiden ska dö. Jag vill att himlen ska falla ner. Jag vill att ni öppnar alla dörrar. Öppnar kistan. Jag vill se. Stanna tiden. Döda den. Tänd inga lampor. Det finns ingenting mer att se.


















Fri vers av Elin Katten Lo VIP
Läst 659 gånger och applåderad av 25 personer
Utvald text
Publicerad 2008-11-18 01:47



Bookmark and Share


  Annie b'larsson VIP
Fruktansvärt bra. Jag plågar mig igenom texten. ...alla dessa korridorer...alla dessa rum...ja, fy f-n. Jag har varit där, på besök. Vill också komplimentera din förmåga att beskriva kärlek och närhet i denna absurda miljö.
2008-11-24

  arie
"man måste bara akta sig för att bli rädd för det man inte förstår"'

hur skulle du kunna ha skrivit denna gripande text på ett annat sätt...?

jag själv har stått i ett så liknade situation med min mor och känner igen allt tankarna, detaljerna som denna så "tomma" känsla av kanske inte surrealsim men abstraktion tar tag i en

man fattar inget egentligen, det är bara en tomhet inom en
och hur
hur livet är en slags sammanfattning av vad !?

ställ allt dettta mot en verklighet av alla dess beskaffenhet, egenskaper och detaljer

ja Det blir då däremot surrealistiskt, kan jag tycka,
en nog så makaber dans runt objekt, detaljer, drömmar staffagefigurer eller vad man nu vill

men din text har en Verklig innerlighet i dess skildring och till vad och till det texten vill färdas emot

döden är alltid en abstraktion
och vårt så fastklamrande medvetande som vill namnge samt konkretisera allt blir oroligt då tankarna går vilse

vi behöver inte känna denna oro
den sköna konsten att Våga gå vilse
sätts verkligen på prov


av egen erfarenhet vet jag att saknaden, döden får mer betydelse och "namn" efter det att det har gått en tid

och denna process ska man tillåta att få ta sin tid,
för det tar tid
och man förstår inte allt i ord
och kan inte heller uttrycka alltid uttrycka detta i ord

det är mer en känslans process än tankens

tack för att du delar med dig av detta
2008-11-24

  Pah
jag har inte så mycket mer att säga om den här, mer att den känns klok och förbannat bra. det griper tag så nu för tiden. förståeligt ändå oförståeligt för någon som aldrig egentligen upplevt förlust i höga grader. den här formen är nästan den bästa att läsa dig i. du får fram det där hjärtat och stygnen så. tack för att du delar med dig.
2008-11-19

  katt.inc
Så otroligt starkt, så fint skrivet, så vackert och jag tänker som du att sorg är surrealism, ogripbar, svår att förstå och att beklä med ord, svår att förklara så att andra förstår. Du skriver så att det skär i mig och jag känner så väl igen såpbubblan. Tack för att du delar med dig.
2008-11-18

    Herr Ångest
Väldigt fin.. kärlek i alla dess former..

sorglig, men fin.. man läser som i andakt.
2008-11-18

  Carola Zettergren
Makalöst bra...starkt berörande,snyggt språkbruk!Applåder i massor!
2008-11-18

  jossj
Den är så stark den här texten
så jag kan bara läsa fragment
av den

lite i taget
några rader här och var

för att så småningom få helheten

Så starkt skriver du !!!!!

MVH jossj
2008-11-18

  micke marin
man kan känna bedövningen.. avskurenheten i bubblan.. ingen klarhet inga svar.. behagligt varande på nåt sätt ändå.. upplevandet. Bra skrivet..
2008-11-18

    deb8
Den här texten är så stark och sorglig och en av de bästa jag läst av dig..
Jag sitter med gulpet i halsen mellan raderna och undrar vart ordne ska föra. Ålskar dina små sidotankar som att fåglarna flycger efter varann och nog är kära. Sånt lättar upp och gör den så Elin personlig. Du skriver så naivistiskt och har ett så enkelt språk som får mig att tänka på Gardells böcker som jag älskar för just språket som han gör så levande i all sin nakenhet. Jag känner med diktjaget och tänker på allt av denna karaktär som livet har i säcken för en som man aldrig kommer att vara beredd inför,,,it sucks!
2008-11-18

  Mygg
Bland alla dina starka ord lyfter jag fram " det finns nog tid att tala efteråt" för så tror jag att det är. En sorgeprocess är surrealistisk i sig och mitt inne i den går det inte att förstå. I stormens öga råder stiltje, först på avstånd blir ovädret greppbart!
Tack för att du vågar öppna din bok med svarta pärmar!
2008-11-18

  dead_prez
Vilken fruktansvärt bra text. Perfektion nästan. Hur är läget Elin? det var ett bra tag sen.
2008-11-18
  > Nästa text
< Föregående

Elin Katten Lo
Elin Katten Lo VIP