Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kanske poesi, kanske mer åt prosahållet. Språket känns poetiskt, längden inte poesi, svårt att välja vilken kategori den skulle stå under.


Hon

Hon rör sig sakta där på ovanvåningen, idag som ett tassande barn, rädd för att bli taget. De som tittar noga kan se skräcken i hennes ögon. Men jag behöver inte se. Jag vet ändå.

Jag kunde talat om allt detta för dig. Ändå var våra ord bara tystnad när jag träffade dig idag. Vårt tal hette tystnad. Som om alla ord som kunde sagts av oss redan var förbrukade. Förbrukade av någon annan. Eller av oss.

Hon rör sig sakta där på ovanvåningen, idag fin som en skolfröken. Hon tar upp tandborsten fint, borstar tänderna fint. Ser till att göra rent efter sig. Hon är fina fröken.

Det vet inte du. Du ser henne bara som någon. Kanske inte ens som en människa, för dig är hon bara någon vem som helst. Utan ansikte, utan kropp. Solen kan inte ens kasta hennes skuggor efter dig, du ser ändå inte. Våra ögon går också förbi varann. Inte ens när du står rakt framför mig ser du mig. Du ser bara rakt igenom mig. Om du ens ser att det står någon framför dig.

Hon rör sig där på ovanvåningen. Idag arg. Det är raseri i hennes steg. Jag känner rädsla. Inte för att hon skulle kunna göra något mot mig eller dig. Bara rädsla för vad hon gör mot sig själv.

Du vet fortfarande inte. Känslor har slutat nå dig för länge sen. Du kan inte längre känna. Jag kan inte nå dig fast du står rakt framför mig kan jag aldrig nudda vid dig. Dina händer är inte längre greppbara, dem bara hänger där utmed sidorna. Du står med känslolös blick, ändå kan jag se en känsla i dina ögon. Förakt. Jag kan känna ditt förakt ända in i ryggmärgen. Ändå kunde vi befunnit oss i olika rum, städer eller länder. Det fysiska spelar ingen roll.

Hon rör sig där på ovanvåningen. Idag i fullständig tystnad. Jag kan inte ens höra tassande steg.




Fri vers av Tigerflickan
Läst 591 gånger
Publicerad 2005-08-12 22:48



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Tigerflickan