Hon orkade inte resa sig längre. Smärtan hade förblindat henne.
Miranda låg blödande på golvet. Hennes far stod över henne med hennes blod på hans vita skjorta.
Det brukade hända ibland, att han slog henne. När han inte var nykter alltså. Hon orkade inte andas.
Miranda flydde in i medvetslösheten. Det var en dimmig värld.
Hon gick på moln. Färgerna var ombytta, solen var blå och himlen gul.
Miranda kände ingen smärta längre, hon var fri kanske till och med lycklig.
Hon bad att inte få återvända till verkligheten, hon bad att få slippa,

Hon bad att få dö.