Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Uppgiften var att skriva en novell inspirerad av romantiken (där av naturskildringarna... som knappt existerar). Jag vet inte direkt om jag har lyckats, men men.


Näckrosen





Månen och stjärnorna avspeglade sig i hennes stora ögon som kantades av hennes långa ögonfransar då vi satt vid sjökanten. Jag fortsatte läsa och då och då var jag tvungen att ta en paus för att smälta all den skönhet som var runt omkring mig och för att innebörden av orden jag läste skulle sjunka in.
Under en särskilt lång paus då jag inte kunde sluta beundra hennes bleka hud mot det mörka håret, hennes perfekta lilla näsa vars näsborrar vidgades lite varje gång hon andades in nattens klara luft. Hennes mun som jag alltid ville lura till att lé och hennes haka som utmärkte hennes profil till den vackraste i världen. Hon var smärtsamt vacker att se på.
Då mötte jag hennes blick och den smärta jag såg i hennes ögon var så stark så att jag hade lust att börja gråta. Vad kunde jag göra för att bespara henne denna smärta som slet sönder hennes själ? Med liten röst bad hon mig att fortsätta läsa och även då jag för hundrade gången sedan jag såg smärtan speglas i hennes ögon för första gången ville fråga vad som orsakade smärtan kunde jag inget göra än att fortsätta läsa.
Tårarna strömmade nu ned för hennes kinder och hon började sakta gunga fram och tillbaka. Jag kände förtvivlan och maktlösheten bränna i mitt bröst men fortsatte likt en sömngångare att läsa. Tillslut när jag mötte hennes blick för andra gången la jag ned boken och slog armarna om henne. Hon grät, tyst till en början men desto fler frågor jag ställde desto högre och mer förtvivlad blev hennes gråt. Jag förstod att jag inget kunde göra och att jag inte skulle få svar på några av mina frågor, så jag satt bara där och kramade henne hårt.
Jag såg hur något brast inom henne och hon började skrika. Först trodde jag bara att ho skrek rakt ut men sedan hörde jag rytmen i hennes skrik.
"Förlåt! snälla förlåt mig!"
Jag visste inte vad jag skulle göra och innan jag hann reagera hade hon slitit sig ur min omfamning och sprungit in i nattens mörker och skogens dolda fasor. Jag reste mig snabbt upp på fötter så fort jag insett vad som hade hänt och började ropa hennes namn. Jag sprang, snabbare n jag någonsin sprungit förut. Jag skrek så högt så att jag trodde att mina stämband skulle brista och mina lungor sluta ge syre åt min blod.
Jag sprang hela natten, halkade på de hala stenarna och snubblade över trädens rötter. Jag kände aldrig någon smärta då jag gång på gång fann mig själv på marken efter ett hårt fall eller då grenen från ett träd rev upp ett djupt jack i min arm eller då kylan gjorde mina tår för alltid obrukbara igen. Jag bara sprang. Jag visste att jag aldrig skulle få ro om jag inte hittade och lappade ihop hennes trasiga själ med min omsorg och min kärlek.
Så länge som hon andades fylldes också mina lungor med luft, så länge hennes hjärta bultade, strömmade blodet i min ådror, så länge jag visste att hon älskade mig visste jag på riktigt att jag existerade.
Men jag undrar än idag varför det tog så lång tid att hitta våra kroppar. Vi sjöng ju ut vår lycka och vår rädsla så högt vi kunde. Jag älskar dig, lova att aldrig lämna mig igen.





Prosa (Novell) av astrid...
Läst 293 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-11-18 21:34



Bookmark and Share


  maria laakso
Den här var JÄTTE FIN! Du skriver så bra :) APPLÅDER hundragånger om!
2008-11-30
  > Nästa text
< Föregående

astrid...