Jag vaknar med ett ryck, undrar vad det var som väckte mig. Ser en smal skugga i dörr öppningen å så hör jag....Mamma....

Jag tar min morgonrock å möter henne i köket.

Hon står där så späd å vacker.

Hennes bruna hår ligger klistrat till pannan, hon skakar å jag ser att rynkan mellan ögonen är djup. Dom första täckenen....

-Det börjar nu, mamma....rösterna....snälla var här med mej... se på solen, ta en sigg, men snälla mamma lämna mej inte ensam.

Vi sitter i stilhet å ser på solen, hon går en vända in på sitt rum.

Går till badrummet, vänder seg om å säger -vi tar en tur ut mamma.

Jag ser at hun har fått litt mer färg i ansiktet, hon är lite blankare i ögonen å hon skakar inte längre. Jag vet. Jag vet att hon har tagit, men bara lite för att inte bli allt för sjuk.

Vi går längs stigen upp i parken där vildblommorna växer.

Hon sjunger tyst å mjukt på små barnsånger, hon är så vacker där hon går.

Vi sitter på parkbenken å ser staden vakna til liv.

Folk kommer ut i gatorna, bilar kör å tutar. Det börjar komma folk till parken.



Vi går...

Hon ser en underbar blomma böjer sig ned å säger -se mamma, så underbar skön, så vacker. Den måste jag plocka, men nej det kan jag inte då är den förstörd. Den är så liten å ömtålig, så skör. Jag låter den vara så kan andra också få se den.

Mens jag står där å röker ser jag hur allt förändras.

Hennes ögon börjar flacka, svetten kommer.

Hon andas oroligt å fort, lägger huvudet på sne för att lyssna, å jag vet.... jag vet att nu har det börjat igjen.

Sakta men säkert blir hennes ansikte blekt, svetten klistrar håret till pannan.

Läpparna blir smala streck å hon blir helt stel. Jag ser att ångesten håller på att äta upp mitt barn.

Mitt barn, du mitt vackra barn.

Du är så underbar vacker....-Vart då? frågar hon.

Ditt bruna hår skiner så blankt å fint i solen. -Ja det är fett å smutsigt

Dina gröna ögon visar så mycket ömhet. - Dom er gråa å döda.

Dina vackra å grasiösa armar. -Som är däckt med djupa ärr.

Din muskellösa mage -som är mjuk å degig.

Dina långa vackra ben. - feta lår som darrar när jag går.

-Mamma jag vet att du tycker att jag är vacker, men du är min mor, du måste tycka att jag är vacker.

Men när jag ser meg skälv så är det så jag ser mej.Snälla förlåt det är inte meningen å göra dej ledsen. Men det är så jag är.

Jag ser å jag vet att det är för sent, rösten har tagit över, ångesten är där i botten av hennes ögon, den friska stunden är över.

Jag följer henne hem.

Hon skakar, svetten rinner, hon gråter å är rädd.

Hon andas stötvis.

Mitt vackra barn förvandlas framför mina ögon till ett nervöst vrak.

Hon går in på sitt rum. Det blir tyst. Å jagvet....jag vet.

Hon har fått färg i kinderna, ögonen är lite blanka.hennes läppar ljust rosa. Hon är vacker.

-Mamma jag orkar snart inte mer, snälla hjälp mej.

Ta bort allt det här, ta bort rösten som berättar hur misslyckad jag är. Hur ont jag har gjort dej, å hur lite värd jag är.

Jag orkar inte å stå emot å skära mej, å blöda ut smärtan.

Ångesten förtär mej, allt blir bara ett stort svart hål. Hur ska man kunna leva så här? Jag orkar inte mer.

Jag ligger intill henne i sängen tills hon somnar.Hennes mjuka andetag. Känner hur kroppen slappnar av å hur musklerna blir mjuka.

Min dotter... mitt barn.... mitt vackra barn.

Jag förstår varför du har tagit dom val du har tagit.

En kort stund kan du leva....

Men den blir kortare å kortare..

Å nu har knarket tagit dej också....

Jag älskar dej.

Jag älskar dej mitt vackra barn

Min dotter -Narkomanen.