Ligger på min soffa och stirrar på glipan i mitt fönster

samtidigt som det släpper in november kylan 

som river och klöser mig på kinderna likt vildkatter

som leker för att döda!

Men det släpper även in dofter och intryck ifrån förr

och det gör att jag börjar att minnas saker som var

men minnena lurar mig litet! eller är det jag som försöker

lura mig själv?

Dom spelar bara upp hur allting borde varit

och inte hur det egentligen blev.

Jag lutar mig tillbaka i soffan fortfarande

med dofterna i mitt sinne

och jag vill bara blunda och sväva ut genom glipan

med hjälp av intrycken och dofterna ifrån förr

lika lätt som en fjäril som följer en doft av magnolia.

Och ut i evighetens oändlighet

där skall jag söka upp alla mina minnen av dig

för att se vad som hände och se vad jag kan rätta till

jag vill göra en resa i tiden söka upp vår forna kärlek

och göra en storstädning, ta bort en del ont

och ersätta det med godhet och ömhet

försöka att sätta en del plåster på såren..

Men jag vet ju innerst inne att allt detta inte går.

Det är bara drömmar, tankar och försvunnen vilja.

Men jag vill inte vakna än

vill fortsätta att drömma och minnas dina dofter

och höra ljud som påminner om förr.

Jag går på en vit strand sökandes efter

kärlekens avtryck i sanden

där vi lekte ta fatt nakna

nu finns här bara vassa klippor

Eller så hör jag knarrandet ifrån dina

snökänger i den ny lagda pulver snön

som är ett ljud jag minns från tider.

Som inte längre kommer tillbaka.

Kommer ihåg dina blöta fotavtryck

på mitt trägolv efter vi duschat tillsammans

fotavtryck som torkat bort och

försvunnit med årsringarna i träet.

Ja överallt och hela tiden blir jag påmind

om dig och det vi hade, jag hör alla

dina ljud ser hela tiden din skönhet

blir förförd av dina magiska dofter 

som kommer som ifrån ingen stans.

Men det värsta av allt

jag kan fortfarande känna dig

så verkligt och en påminnelse som

gör så ont i kropp och själ

så innerlig och levande

att jag alldrig vill vakna!.. men måste

för att överleva

men jag kan inte sluta

kan inte! vill inte! skall inte släppa, fast jag borde.

Och i tankar och drömmar kan väl vad som helst få hända

vad jag vill, hur jag vill, när jag vill!... men

även om jag vet att minnena inte går att ändra på.

Jag var ju så förälskad..

Jag ville ju komma så nära solen att jag

förångades och blev till tårar som rann

på din kind och droppade ner i havet

och blev till kärleks ringar på ytan

som bara blev större och större

likt pumpande hjärtan nådde dom

världens alla hörn då dom blivit

till jätte vågor

så stor och mäktig kändes min kärlek

men det rann så småningom ut i sanden

till intet.

Ditt så vackra gula hår böljade i takt med

vackra gula raps åkrar

men idag! är till och med den gula solen sorgsen.

Du hade dom vackraste gröna ögon

så när du grät dina glädje tårar

så gav du näring och vatten åt torra gula gräsmattor.

Men idag!  har till och med skogen tappat sin gröna färg.

Du hade läppar så  runda och röda

att du med lätthet kunde färga upp i

slocknade hjärtan och ge trygghet.

Men idag! rinner inget rött blod i mina ådror längre.

Min kärlek var så stor

precis som universum

som sägs vara oändligt!

Men som i själva verket kanske bara är 

ett sand korn i vår tanke..

Jag vaknar tillbaks in 

igenom glipan

i soffan

och slår igen fönstret

med en smäll 

Och jag hoppas nu att jag kan

sluta att

gråta

och mig själv 

förlåta 

För

jag vet nu att jag behöver bara att

blunda dofta och

 drömma

Men

jag kommer alldrig alldrig att

Glömma..