Tankarna maler i huvudet. Samtidigt som jag känner mej helt tom. Det känns som att jag lever i en bubbla, en bubbla av lycka. Jag lever i min egen värld där allt av ondska har bekämpas. Men bubblan existerar inte, någon hade sönder den och jag vaknade in i verkligheten. Vilket var på tiden, men jag måste erkänna att bubblan var trevlig. Kanske behövde jag den för ett tag. Men man kan inte förevigt leva i en bubbla, i en fantasi värld. Verkligheten knackade på dörren, nu var det dags att vakna. Stanna upp och se sig omkring. Inget är egentligen som jag vill att det ska vara, tankarna om vem jag egentligen är och vad jag egentligen vill har börjat mala igen. Denna gång ska jag hålla mej lugn, inte en gång tänker jag gråta hysteriskt. Jag måste finna vad jag tror på, just nu vet jag ingenting. Men det kommer, jag kan inte tvinga allt fram hela tiden. Måste kunna ta det lugnt, ge saker tid. Jag är alltid för ivrig, jag vet det. Jag måste lära mej att stanna upp utan att sjunka ner till botten, måste stanna och andas. Njuta av det jag har istället för att alltid söka efter mer. Jag börjar sakta men säkert bli mer medveten om mej själv, både bra och dåliga sidor. Men jag är långt ifrån målet, målet att bli den jag innerst inne vill vara. Men jag accepterar den jag är just nu, det finns alltid tid för förändring..