jag var alltid så nervös när vi var själva

pappa och jag och då

pladdrade jag på som jag gör när jag är osäker

och flabbigt pladder var det värsta han visste

min pappa

jag följde honom troget som en hund

men kan inte minnas

en klapp eller en kram 

inte ens ett vänligt sagt ord

jag gick ut och väntade på honom

när han kom från jobbet och kan se

honom framför mig hur han

både gick och såg förbi mig

kanske skulle barn som sökte uppmärksamhet

kväsas på den tiden - vad vet jag

det jag vet är att det inte hjälpte

den som tillbringat mycket tid med barn

vet att man aldrig ska vara ironisk

för att det är ett språkligt vapen

som barn inte behärskar och det gör

barn extremt osäkra och ironin

gränsar till elakhet

min pappa älskade ironi

och jag som sökte hans kärlek 

fick den aldrig

idag skulle vi nog inte ha varit

kompatibla pappa och jag

kanske hade jag älskat honom ändå

kanske kunde jag blivit ironimästare

och vunnit kampen

döden hann som vanligt före

och just nu sörjer jag det inte