Det viner
De far som ilskna bålgetingar
Fast farligare
De bringar död
Och pina
Bokstavligt

I den svarta leran
Den som är värre än is
Man bara tappar greppet
Slår ikull och blir blöt
Så man fryser

Tomma ögon ser
Men ser ändå inte
En sluter ögonen på sin bäste vän
Om han vart hemma så hade hela hans själ
Skrikit av sorg
Här trubbas man av

Han drar igen kamratens ögon
Stänger hans mun
Tar av honom geväret
Och lägger armarna i kors
Så ligger han i väntan på hämtningen
Den sista ”hämtningen”

Hans själ har redan lämnat
Anden likaså
En kropp utan själ och ande
Är som ett hus, utan invånare
”det var en gång vackert”
men förfaller fort

Det smäller och far
Handgranater landar
Men han ser på sin vän
Och undrar hur de kunnat bli så
Hur de kunnat tappat hoppet så

Sen ropas de ut
De s k ”officerarna” eller kanske mer
”kanonmats utskickare” ”Slaktare”
”djävlar”, den i Brittanien av sej själva så hyllade
”adeln”, där nästan alla officerare kommer ifrån
De beordrar anfall…

Då ska man springa mot kulorna
Mot dessa bålgetingar
Och om man inte gör det så väntar
Krigsrätt, eller skott i ryggen
Ja av den ”modiga adelsmannen”
Som ju aldrig själv följer med
”i dessa vansinnes anfall”

Så återigen så springer de genom lerade åkrar
Skjuts ner av tränade kulstruteskyttar
Här har vi TV-Spelens sanna ursprung
Här är det riktigt blod
Här är det ondska och enfald, samlad
I den engelska ”adeln” som dödar
Troligen dödade adelns dumhet
Och omänsklighet fler
Än tyskarna gjorde på eget bevåg

Men den döde vännens mun
Verkar vändas i ett leende
Leende över att det är slut
Att de inte kommer att skjutas mer mot honom
Och skulle man göra det
Så spelar det ingen roll
Anden svävar fritt
Liksom själen

Och han är inte ensam
Kanske en av de största samlingar
Av andar som man sett
Eller mer, inte sett…
För andar syns inte av annat
Än andra, andar
Och det blir kväll även denna dag
I ”dödens rike” på jorden anno 1918…