Uttorkad
liksom simma
i öknen självvalt
näring åt stillaståendet
som gjutformad
kall sten
koppar på återstod
uttömd men ändå så förbannat
mätt

Där ute ligger kroppar som passerat förbi
Jag har glömt vad de heter
förblir tillfälligheter
håller avstånd
tillräckligt nära för att vara
anonym

Jag vet
för jag såg till att de slutade andas
ett slags valfrihet
att ta kontroll
självsvält
väger och mäter
antimaterien
och jagförnekandet
det enda vi egentligen kontrollerar

Här finns inga njurar
svullnad tunga
gulnad hy
söker anfådd efter nödutgångar
saknad
någon ser
rör om
lämnar och berör
någon som äter
att smaka av
välkryddat nyknullat
trygga håriga ställen
att gömma näsan i

Tillfälligheter förblir
för när det kommer till innanförhudenresor
är vi alla kannibaler
det handlar aldrig om destinationer
om huret och näret
om jakten på mål verkligen
ger näring

att finnas till duger fint om man trivs...