Som ett litet barn,
pekar jag på mitt,
sönderbitna
pepparkakshjärta.

Med ett självsäkert leende,
säger jag med stolthet;
-Ser du, älskling, mitt hjärta
är inte gjort av is!

Jag tuggar på
en liten smula,
som jag just,
bet av.

Jag brister ut i gråt,
skriker och stampar av förtvivlan;
-Varför krymper mitt hjärta,
varför blir det mindre, vännen?

Du skulle ju få mitt
pepparkakshjärta,
mitt enda söta liv,
det enda jag hade att ge.

Jag biter försöktigt
sönder mitt hjärta,
en tugga i taget,
för att spara lite,
en bit av mitt hjärta,
till dig.