Nu sitter jag här och undrar ifall det var allt som livet hade att erbjuda? Att arbeta hela livet och försaka närmre kontakt med sin fru och barn på grund av arbetet? Sedan då man nått ålderns höst inse  att det man så vet nu, borde man vetat som ung man då man hade sin familj.

Jag sitter i ålderdomshemmet, en plats  fick jag här via kommunen för  4 år sedan. Ja, jag sitter i rullstol i en korridor och klockan närmar sig lunchtid. Anledningen till att jag sitter i rullstolen är att jag brutit lårbenshalsen. Man kan nog beskriva mig som skröplig och svag. Jag har på mig kalsonger som inte är rena, inte heller är jag särdeles ren i mig själv heller. Jag menar, jag har gjort en del fuffens i mitt liv som jag inte är glad över.

När jag bildade familj med min käresta för över femtio år sedan så var jag full av kraft. Energin nästan flödade över. Jag var hela tiden tvungen att göra något. Jag var en sådan man som var väldig rak på sak och en som inte tålde en massa omständligt tjafs eller velande. Ifall jag vore ung idag  skulle jag förmodligen få både diagnosen Damp och Asberger. Jag var   otålig och energisk till min natur. Nu finns endast otåligheten kvar i mig. Jag har försökt att lugna ned mig på gamla dar och även försökt med meditation. Jäkla svårt är det. Slutade därför att jag inte kan ligga ned  och bara vara. Tyvärr, måste jag tillstå är det så.

Jag minns min fru som en god och varm natur, som hade lätt till skratt och till att vara glad, till skillnad från mig som är mer bister. Min fru Helen, hade lätt att visa känslor och hon visade dem ofta mot mig. Hennes känslor var för det mesta varma och ömma, gällande mig och andra. Ja, jag älskade henne mycket, men hade inte tid att visa det eftersom företaget jag byggde upp alldeles själv,  fordrade för mycket av mig. Det blev för lite kvar åt Helen. Sedan när pojkarna Jan och Claes kom, så var jag tvungen att jobba ännu mera för att få det hela att gå ihop. Jag hade varken tid eller ork att visa några varma känslor gentemot min fru eller pojkarna.

 Jag saknar henne. Det gör ont i mig då jag tänker på den kärlek jag har kvar till henne, men hon finns inte kvar att ta emot den. Det är nu som gammal gubbe jag har modet och tryggheten att visa de känslorna, jag förut som ung, inte vågade visa. Min yngste son Jan är den enda av mina söner som hälsar på mig. Då han någon gång kommer, försöker jag vara sådär varm som jag tror att man skall vara mot sina barn. Det är trevande från min sida, då jag är ovan i att vara öm mot någon. Det smärtar ännu mer i mig då jag ser att Jan är en avbild av sin mor, som jag saknar så.

Det enda jag har förmått mig till då det gäller kroppskontakt är att försöka lägga en arm om hans axlar, men då märkte jag att han stelnade till. Det är så mycket jag vill säga honom, men det som lägger hinder i vägen är att han minns hur jag var förut när han var pojke. Då var jag otålig och tuff mot mina söner. Claes, den äldsta fick mest erfara det, därför har han aldrig hälsat på mig.

Jag har faktiskt upptäckt poesin. Det var av en slump. Det var under den tiden då saknaden efter Helen  präglade mitt liv. Jag försökte få tröst på olika sätt. Ett sätt var genom flaskan. Så mindes jag med ens en dikt hon tyckte om som ung kvinna. Dikten  hittade jag sedan bland hennes saker efter hennes död. Dikten är av Nils Ferlin.

 Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter
och vår och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderlig stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste
mark som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Den dikten säger så mycket om vad kärlek är.  Jag vill gärna tro att Helen såg vår kärlek som den beskrivs i dikten. För annars skulle hon väl inte ha sparat den?

Nu är det snart lunch här på ålderdomshemmet. Jag ser en stressad vårdare rusa förbi. Hon skall nog få det lite stressigt med mig sedan också då.

Men jag bär minnet av Helen i mina tankar och det ger mig kraft för ännu en dag