Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Midsommar-Matilda

En midsommarnatt, 19 juni 1990. Ett dovt regn spelade sin tysta melodi på fönsterblecket. Det blötte ner och tvättade rent det grå sjukhusets väggar, tvättade bort sjukdom och död. Det var mörkt ute, mitt i natten. Fyllevrål hördes från den lilla stadens stadskärna, annars var allt helt tyst. Klockan var 00.59 och det kändes som att hela världen stannade upp och tittade på det barn som fötts. Mamman låg ensam i det gröna rummet, höll armarna om barnet som för att skydda det mot ondska. Hon grät. Tysta tårar rullade ner för kinderna och blandades med svettpärlorna från den långa förlossningen. Barnet sov, långsamma andetag letade sig ut gennom näsborrarna.
Natten började gå över till dag, nyblivna mödrar vaggade sina nyfödda och nynnade barnvisor medan de gick fram och tillbaka i den gulmålade gången. Mamman inne på rum 16a höll fortfarande hårt runt sin förstfödda dotter.
Läkaren kom in i rummet, tätt följd av två sjuksköterskor. Instinktivt tryckte mamman flickan närmare kroppen.

”Det är snart dags att gå till skolan, Matilda!”. Mammans röst ekade inne i huvudet, lämnade efter sig ett värkande dån av tomhet. Snart gå till skolan. En blodröd dimma lade sig över ögonen, Matilda började skaka. Så kom skriket. Det fullkomligt hjärteskärande skriket, som gjorde mamman så bedrövad. Hon visste inte vad hon gjort, för att orsaka sin dotter denna smärta. Läkaren hade nämt något om Autism den där regniga natten, när hon inte orkat lyssna. Förbannat att hon inte gjorde det. Hon sneglade på knivens lena egg, lekte med tanken att skära det där snittet som gjorde slut på allt lidande. Sedan blev allt tyst. I nästa sekund stannade världen. Matilda rusade ut genom dörren, och gick ner för trapporna med snabba steg. Hon verkade inte minnas vad som hade hänt.
Mamman tittade på telefonen. Allt som krävdes var två steg, så skulle hon kunna lägga handen på den svala luren, trycka in knapparna och ringa sjukhuset. Be att få träffa läkaren, få veta vad som var fel, vad hon hade gjort för fel.

Terminen gick fort, snart var det sommarlov. Klass två i Ektorpets Gymnasium hade planerat en grillfest för att samla in pengar till klassresan de skulle åka på i trean. Grillfesten skulle vara på Midsommarafton, Matildas födelsedag. Mamman ville inte låta henne gå, men skriket hade övertalat henne. Vad som helst, bara hon slutade skrika.

Hela vägen till ängen hade Matilda tänkt på orden. De var så enkla, man kunde göra en saga av ett ord. Hon kunde kunde läsa varje ord upp och ner, fram och bak, ut och in. Hon kunde förstå dem, göra varje ord till sitt eget. Det var hon bra på. Det var det enda hon var bra på.

”Här, ta en öl!” Krilles mörka stämma ekade i Matildas huvud. Tankarna for omkring. Den starka rösten sa nej. Den dånade i hennes huvud, värkte mer än tomheten. ”Men ta en öl förfan! Nu!”
Nu.
Matilda förstod. Hon skulle ta en öl. Hon tog den svala burken hur Krilles hand, smakade på den bubblande vätskan. Hon kände på den, vände på den på samma sätt som hon gjorde med orden.
”Drick, drick, drick, drick!” kompisarna hade bildat en halvmåne runt henne. ”Men för i helvete, drick upp det nu då” Krille knuffade till henne hårt.
Matilda blundade när hon lät den svala drickan rinna ner i strupen, fylla magen. Vätskan brände i halsen, hon började kvälja. Killarna gapskrattade och dunkade henne i ryggen.
Kompisarna vände sig bort igen. Hon var inte längre intressant, nu hade hon druckit, och det tycktes räcka för att de skulle lämna henne i fred. Ölen brände fortfarande i strupen, och hon såg sig om efter vatten. På bordet en bit bort stog det ett glas med något genomskinligt i. Det måste vara vatten. Hon gick bort till det andra bordet och satte sig där, tog glaset och svepte i sig drycken. Känslan kom som en chock. I stället för att vara mjukt och lent var det brännande och beskt, ännu värre än ölen. Hon ville spotta ut det, men det var försent, hon hade redan svalt det.
Det började svartna framför ögonen på henne, orden föll ur hennes sinne. Långsamt reste hon sig upp, tog ett tveksamt steg bort från bordet och föll i hop. Orden vimlade förbi i hennes huvud. Drick! Nu! Död...
Det ordet gick inte att vända på. Midsommar-Matilda var död.

Mamman satt hemma vid köksbordet och väntade på Matilda. Den skarpa ringsignalen skar plötsligt i hennes öron. Hon tittade på den lilla displayen, det var inte Matilda som ringde. Hon tryckte på knappen, men innan hon han säga något hördes en röst i andra änden: ”Matilda är död. Matilda led av Alkoholhydrogenas, och har under kvällen fått i sig en dödlig mängd alkohol. Hon dödsförklarades här på akuten 22.34 den 19 juni 2007. Jag beklagar.”
Mammans grepp om telefonluren lossnade. Hon reste sig långsamt upp och gick bort till kniven, den som en gång lekt med hennes fantasi. Den lena eggen mot hennes sårbara strupe. Känna den skära in i det mjuka, röda.
Men det här var ingen fantasi. Det här var på riktigt.




Fri vers av Hon där borta
Läst 365 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-11-25 13:40



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Hon där borta