Bakom björken gömmer sig en annan värld. I den andra världen är inte tallarna korta och träden blå. Där är inte himlen grön och gräset lila. I den andra världen existerar ondska och godhet, svält och övermod. Jag kallar den verkligheten.
Jag brukar sätta mig under björkens spröda lummighet, njuta av grönskan, låta den tömma mitt huvud på tankar och sorg. Den tillåter mig att titta in i verkligheten, se den med egna ögon, bilda en egen uppfattning. På ett ögonblick hinner man se hela världen och låta tankarna snudda vid det enda äkta och verkliga; känslorna.
De är så konstiga, människorna. De tror på lycka och kärlek, Gud kallas han visst. Det är han som har skapat världen, livet, allt. Fåglarna gillar inte gud. De gillar inte människorna heller. Hela livet sitter fåglarna i träden, skapar sånger om människornas övermod och högfärdighet. Det blir deras skönsång, som ofta får människorna att stanna upp och lyssna till lärkans drillande, koltrastens melodi. De verkar nästan tycka att det är vackert.
Jag gillar inte fåglarna. De har förbjudit mig att sitta här under min björk. De säger att det är människornas fel att jag finns. Utan mig skulle världen rämna. Ingen skulle be om förlåtelse, ingen skulle förlåta. De skulle utföra hemska gärnignar om inte jag, samvetet, fanns. Fåglarna vill helst inte ha mig här. De vill inte att jag ska störa när de styr och ställer över människorna, spelar en marionett-teater med deras kroppar.
Det är till min värld man kommer när man dör. Man stannar här så länge minnet av en finns kvar i verkligheten. När minnet försvinner, försvinner människan. Då är man död på riktigt, ingenting finns kvar. Det som var människans kropp har naturen ätit upp, själen har försvunnit ur människornas medvetande. Vissa personer har funnits här så länge jag kan minnas. Det är dem som det står om i böckerna. Dessa människor har utfört stordåd; goda som onda. De kommer alltid att finnas kvar. De är bleka nu för att ingen minns dem på riktigt. Men ingen vill släppa taget.
På andra sidan björken, i verkligheten, sitter en man. Han tittar ut över de gröna böljande kullarna. Han har ont, han vill lämna verkligheten. Komma till mina rosa kullar i stället, sitta på min sida om björken och skaka på huvudet åt människorna, precis som jag. Han tog med sig sin dotter hit, för att visa henne vad som är vackert i livet. På den här ängen finns inga måsten eller borden.
Hans dotter är vuxen. Hon är den vackraste kvinna jag sett. Hon går upp och ner på de frodigt gröna kullarna, tittar på blommorna, på molnen, på humlorna i gräset.
Mannen tittar på henne, beundrar hennes långa ben och gyllenbruna hår. Han tänker på de stunder de haft tillsammans, när han inte hade ont. Hur han lärde henne cykla, hur han lärde henne baka julkakor, hur han lärde henne det där sättet att räkna ut de där knepiga mattetalen. En tår rullar ner för hanns kind, han som aldrig gråter. Han lutar sitt huvud tungt mot björken. Han låter sina tanka fladdra iväg, bort mot min värld. Han drar ett djupt andetag, låter några bokstäver bilda ordet förlåt, smakar på ordet, vrider och vänder på det, ser om det är rätt. Så sipprar ordet ut genom hans sammanbitna tänder, flyger bort mot hans dotter. Han stänger ögonen, och andas ut.
Nu har han äntligen kommit till min värld.
Han är äntligen fri.