mitt i livet

finns det ofta

inte tid för

reflektion

det är fullt upp

med att hinna med

utan att stupa i

väggarna

det oundvikliga inträffar

krisen ett faktum

förlamande

trauman

kanske är det då

först då

insikter väcks

livet är ändligt

hur ska jag

på bästa sätt

använda återstoden

av mina dagar

inte förrän man själv

drabbas börjar

förståelsen för andra

att mogna fram

det är vid det vägskälet det livsviktiga valet görs

mitt val blev att inte

lägga locket på att

stå still i smärtan

fortsätta mogna

det gör ont att se

allt man gjorde fel

när felen faktiskt

var mina

sanningen gör ont men det finns en större smärta

att bli kvar i sig själv

att inte se andra

att inte djupna i känslor

att fortsätta jakten på ingenting

det krävs mod att gå den långa vägen . . . . . .