det var inte stadens belägenhet

när nattvandrarna närmade sig sin gemensamma formering

eller när de tog de sista stegen över torget

      för att nalkas det krälande nattlivet

det var

      hur de förhöll sig till scenen

      till skådespelet på plats

och deras synsätt på åsikterna

när ingen längre tolererade 

      varseblivandet

av en överexponerad anblick

      i kallt gatlyktesken

då tog de mörkret i besittning

överbryggade det dunkla

med pur närvaro

och ingen mindes längre timmarna

      innan frågorna fick sina svar

      innan varma tumvantar drogs över knogjärn

inte mer

än reminiscensens ovisshet

återstodens spörsmål

likt flugor surrar tankar kring det enda varaktiga

cirklar och landar

roterar och flyr

en annan midnatt

ska vi förstå räckvidden

      av det skedda

det är något i stadens uttryck

hur natten inramar

      dess centrumkärna i dammande stoft

hur det glimrar i gatlyktors motljus

nedräknande faller

      mot naken asfalt

och stadens barn finner sin tillflyktsort

i de skickades tillvägagångssätt

tillstår sin eskapad

vidgår revolten

tills de erfar

tid

©  Birgitta Wäppling 28 november, 2008