Det sjuka är att det inte gör sådär jätteont.
Det är nästan likgiltigt.
Fastän hon bott här i mer än ett halvår.
Så gör det inte så mycket.
Det är ju han som kastar ut henne.
Inte hon som går frivilligt.
Det borde ju göra lite ont.
Men det gör det inte.

Det tog bara tjugo minuter att packa.
Inkluderat tiden det tog att trycka ner allting i väskan.
Det är nästan lite sorgligt.
Nästan alltså.
Att det var så lätt.
Så tydligt vad som inte passade in i hans perfekta lägenhet.
Så tydligt att hon aldrig riktigt, riktigt bodde där.

Det är ju ändå mer än ett år.
Som hon lagt på honom.
Konstigt att det inte gör så ont.
Konstigt att det mest inte känns alls.
Inte argt.
Inte ledset.
Inte glatt.
Inte tomt.
Bara ingenting.