Fotot är en vy mot Pater Noster där min älskade har sin grav" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Fotot är en vy mot Pater Noster där min älskade har sin grav


Viljan som gav sig av den 30 nov

Det har nu blivit så att viljan har släppt taget
En del kallar det livslusten eller själva nerven
i tillvaron och det får vara hur det vill med det
för titlar och rubriker är just nu ovidkommande

Jag önskar att jag vore någon annanstans och
att det fanns någon vits med att vakna varje
morgon så att det kändes som det gör när
livet strömmar genom kroppen.....

Nu gör det inte det och november månads
sista dag är som de övriga denna grå månad
Den månad då min älskade fick sin grav ute
i havsbandet och det konstiga var att just
denna dag var det ett strålande väder nästan
som om det vore en fin sensommardag när
vi stod still därute och la blommor där askan
hade sänkts ner och vi stod på däck i tröjärmar

När vi kom till land hade vädret slagit om och
nu kom det ett enormt stormregn och åskväder
och plötsligt hade himlen ändrat skepnad.....

Snart är det jul igen och jag tycker inte det är
något att fira längre och jag undviker allt som
har med det att göra och det gäller allt firande
för det fyller ingen funktion för mig själv idag

Somliga tror att det är en djupt deprimerad
människa som uttrycker sig så här när man
bör se framåt och vara glad över det man har
istället för att sörja och blicka bakåt i det man
saknar mest i livet - ja så tycker väl de flesta

Nej jag är inte deprimerad för att jag är less
på livet och ensamheten som det är att inte
ha några anhöriga och de som tror att man
kan vara en i gemenskapen hos vänner ja
den har inte varit med om det själv tror jag

För det är inte alls så enkelt som det låter
man blir inte insläppt i andras liv hur lätt
som helst och är man inte vänner sedan
gammalt så känner man sig mest som en
som det ska tyckas synd om och en som
det ska tas hand om och inte en som själv
kan tillföra något för dem som är ens vänner

Överlevnadsviljan verkar minska med åren
och av att gå här i den totala ensamheten
Sist när jag var hos min nya tandläkare
och fick en blankett att fylla i där det stod
frågan om närmast anhörig så kändes det
så konstigt att inte självklart ha någons
namn där på den raden och jag frågade
sköterskan om det gick bra att skriva en
väninnas namn och det tyckte hon men
frågade ändå om jag inte hade syskon
eller syskonbarn.......nej jag är helt själv
sa jag och tandläkaren och sköterskan
såg medlidsamma ut och jag ville helst
ha fått sjunka djupt genom golvet

Min katt och min hund upptar min dag
men jag börjar fundera på vad jag gör
den dagen de inte längre finns för de
har kommit en bit upp i åren nu och
jag vet ju att tiden krymper fort och
dem jag har älskat i mitt liv verkar ha
älskats mest av gudarna också

Jo jag skriver och jag målar fast med
målningen blir det inte så mycket för
jag kommer inte igång och just nu är
det så dåligt ljus så jag skyller på det

Ja man får mycket att skylla på när livet
känns så torftigt och ensamkallt mest
varje dag
Jodå det kan visst glimma till ibland och
då kan jag känna mig som förr med mitt
stora gamla hästutkörarskratt och med
musik i hjärtat
Tills tomheten tar sitt grepp om strupen
igen och livsviljan drar sig långt härifrån

Ska jag behöva känna skuld för att jag
inte har livslusten kvar - ja andra kan
faktiskt få mig att fundera över det när
de alltid säger att jag ska se framåt och
vara glad över att jag ändå har klarat det
så bra som jag har gjort efter den här
tioårslånga helvetestiden......

Men den är inte över för min del och det
är det inte många som verkligen förstår
Ska jag behöva öka min börda genom
att känna skuld över att jag inte varje
dag kan glädja mig åt att jag existerar
Åt att det finns de som har det mycket
värre än jag och varken har något hem
eller mat för dagen

Ja det gör mig ont om dem också och
jag är noga med att skänka en slant
där jag tror att den kommer till nytta
och då känner jag momentant att
jag finns till åtminstone den stunden

Imorgon är en annan dag och den
kanske blir mindre mörk när det
nu är advent och imorgon är
det en ny månad och nu
är den här mörka tunga
texten skriven och det
brukar ibland lätta
lite på trycket så
jag avslutar
med att
säga

tack för att du har orkat lyssna på min långa & tunga text




Övriga genrer av -Ulla Tilemo- VIP
Läst 188 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2008-12-02 20:21



Bookmark and Share


  Gunilla VIP
Att leva i varje nu
att överleva varje nu
att existera varje nu,
är en konst,
som ställer krav,
som ingen kan förstå
som inte varit där själv.
Gråheten, meningslösheten
kan bara genomlevas,
till vad nytta?
Tack Ulla, för att du
så generöst
delar med
dig av
tankar
känslor
erfarenheter!
2008-12-03

  Annie b'larsson VIP
Det är starkt och modigt av dig att skriva så självutlämnande. Det är ju inte självklart. Ditt skrivande kanske ger dig livsmod? Hoppas det. Jag brukar tänka på devisen: "livet är värt att leva, hur det än går."
2008-12-03

  Teresia Ridell
Starkt o öppet skrivet.
Ja ibland känns det bara omöjligt att vilja vidare o inte är det då till hjälp att någon annan dömer en för det.
Kram
2008-12-03

  Eva Langrath VIP
Stor sorg förmedlar du i dina ord. Brara den som har älskat mycket kan ha en så stor sorg. Någon skuld skall du inte bära.

Eva
2008-12-02

  Sladjana Zubcevic
"jag vet ju att tiden krymper fort och
dem jag har älskat i mitt liv verkar ha
älskats av gudarna också"
Djup, stark och vacker...
En sorg så djup...berörs...
Känner din sorg vännen.
Ditt hjärta kan rymma mycket.
Kram
2008-12-02

  glittertindra
du skriver här om stor sorg... kram..
2008-12-02

  prinscess VIP
vad du delar med dig
det är starkt
jag kan bara säga kram
2008-12-02
  > Nästa text
< Föregående

-Ulla Tilemo-
-Ulla Tilemo- VIP