Det är något skumt med mig som 57 år gammal inte kan sluta vidröra orden, som vore det något fundamentalt fel på min konstitution, ja, men herre gud detta behov att leka med språket och dessutom inte hålla det för mig själv utan låta andra få läsa..., fast skit samma - jag erkänner mitt beroende av ord som kommer från ett annat skikt av mig, som en rening och bildar något som är omöjligt att säga på ett annat sätt. Endast detta gör mig lugn. Hur länge har jag inte förnekat mig själv och lydigt gått och ställt mig i medelklassprosans bur från tidig morgon till läggdags och gått av och an som ett rastlöst djur innan drömbilderna rest i väg med mig till Underlandet. Från och med nu vägrar jag att återvända. Jag tänker bygga färdigt min pipeline och bli självförsörjande på energi och sluta slösa krafter på något jag ändå aldrig kan bli. I dag är det söndag och snart är det en annan dag och I couldn´t care less för jag vet vad jag ska göra och det räcker med växlingen mellan mörker och ljus för att göra det färdigt. Löven sminkas innan de ska förmultna, så ska även jag dö.